Hallå, här kommer en liten serie som handlar om företeelser som jag tenderar att romantisera trots att jag i vissa fall totalt saknar insikt om dem eller i andra, vet tillräckligt om dem för att veta bättre. Jag kan inte utlova någon politisk korrekthet på den här listan, som består av fem punkter. Jag börjar med den sista och mest harmlösa:

  #5: Italien

Jag har aldrig varit i Italien, brukar jag tänka, men det är ljug för jag var faktiskt två veckor på Sicilien i samband med att min mamma fyllde 50, 1992. Men min romantisering av Italien är en vuxens, och inte en elvaårings. Jag uppskattade visserligen riktiga tomater, rinniga nätmeloner och hemgjord glass då också, men knappast med den passion jag skulle göra nu. I övrigt minns jag inte så mycket av den resan, vi gjorde en utflykt till Etna, vi köpte osedvanligt fult medelhavsmode till min mamma som hon förstås inte använde hemma sedan, och kanske har jag den glömskan att tacka för att jag nu kan romantisera Italien utan att ha någon som helst kunskap om vad det är jag fantiserar ihop. Så, vad är det med Italien? Ja, i mitt huvud är det inte så mycket Toscana, inte så mycket Venedig (fast det med), utan det här:

Capri. Jag vill åka till Capri, jag är nästan besatt av tanken på Capri (vilket delvis har att göra med #3 på den här listan, återkommer till det). Eller varför inte, på fastlandet:

Sorrento. Ja, det är inte direkt någon ansträngning att romantisera det här, precis.

Sen är det ju förstås maten. Jag vill äta det italienska köket, på riktigt. Jag vill också äta lunch i flera timmar med tre olika rätter – minst! – och sen slappa (för det säger Paolo Roberto att man gör), jag vill ha all den där pastan, alla såser, all fisk, alla grönsaker, skaldjuren, ge mig detta. Osten! Vinet!

Tanken på italiensk mat gör till och med den annars så motbjudande auberginen lockande. Det vill inte säga lite. Det enda som grumlar min romantiska bild av Italien är egentligen språket*, jag har aldrig förstått tjusningen med den där intonationen. Men jag kan leva med det, jag lovar. Ge mig Italien!

*p.s Berlusconi, till exempel, existerar inte ens i min Italien-fantasi. d.s.