You are currently browsing the monthly archive for november 2010.

Linna svarade på den klassiska Vanity Fair-enkäten häromdagen. Jag gör det också nu, precis lika oombedd. Eftersom jag gärna vill blogga, men inte har så mycket på hjärtat. Gillart.

Vad är sann lycka?
Att få krypa in i den där bubblan av total närvaro med barnen, bara vara med dem, utan att känna någon stress eller press kring saker som borde, måste, ska bli gjorda. Eller att vara i naturen och känna samma totala stillhet. Båda delarna är tyvärr alldeles för sällsynta.

Vilken är din största rädsla?
Cancer. Det är en rädsla som bara blir större och större med tiden.

Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?
Att jag ibland inte kommer på att stå upp för mig själv och andra förrän det är för sent, att jag inte upptäcker hur felaktigt jag blivit behandlad förrän efteråt. Det hänger också ihop med att jag har vindflöjelstendenser, tror jag.

Vilken egenskap föraktar du mest hos andra?
Lögner, manipulationer och oförmåga att erkänna desamma och sina egna fel och brister.

Vilken är din största extravagans?
Det varierar helt beroende på vilken fas jag för tillfället är inne i, omväxlande unnar jag mig att lägga pengar på kläder, mat, inredning och skönhetsprodukter. Böcker och tidningar konsumerar jag alltid i mängder, men det är också mitt jobb att göra det (brukar jag intala mig i alla fall).

Vart går dina drömmars resa?
Jag vill faktiskt åka till New York. Och så till storslagna, öppna landskap – kanske Nya Zeeland, Kanada, USA. Annars stannar jag gärna hemma.

Vilken är den mest överskattade talangen?
Allt som har med minglande, nätverkande och förmågan att vara en social kameleont att göra.

När ljuger du?
Jag ljuger extremt sällan, eftersom jag får så extremt dåligt samvete. Jag klarar inte av det. På riktigt. Just nu mäktar jag inte med att upprätthålla lögnen om Jultomten för mina ungar, eftersom jag hatar att lura dem. Eventuellt lite överspänt.

Vad ogillar du mest med ditt utseende?
Att jag är för tjock.

Vilka ord eller uttryck använder du för ofta?
Jag vet inte. I tal hemma använder jag många hemmasnickrade ordkonstruktioner som min eh, innovativa sambo ligger bakom – dem tänker jag inte avslöja här. I text har jag på sistone allt mer börjat arbeta med begreppsparet väsentligt-oväsentligt, som jag tycker är toppen!

Vad ångrar du?
En rad dumheter som jag gjort, en del värre än andra. Jag hör inte till den skara människor som säger att de inte ”för allt i världen önskar något ogjort”. Det gör jag.

Vem eller vad är ditt livs kärlek?
Caroline. Anna-Lisa och Iris.

Vilken talang skulle du vilja ha?
Jag skulle gärna vara åtminstone ett uns musikalisk, inte för att jag skulle vilja spela nåt instrument eller så, men jag ser musikalitet som ett slags social färdighet som jag tyvärr saknar.

Hur känner du dig just nu?
Efter omständigheterna rätt bra (förkylning, stress, pms – you name it).

Om du kunde förändra en sak med dig själv, vad skulle det vara?
Jag skulle vilja ha förmågan att lägga i en högre växel – att liksom orka städa hyllan i hallen också efter en lång arbetsdag, att tycka det är okej med en aktivitet på kvällen som innebär att man måste på med alla kläder och ut igen; att orka sitta uppe på natten och skriva om jag nu så gärna vill skriva. Jag är en mycket bekväm människa, det stör jag mig på.

Vilken är din största bedrift?
Jag ber att få återkomma om ett par månader i den här frågan.

Om du skulle dö och återvände som en person eller en sak, vad tror du att det skulle bli?
Ingen aning, jag kan inte föreställa mig sådant här.

Om du kunde välja vad du skulle återvända som, vad skulle du välja?
Jag skulle vilja återvända som en ny person som blev viktig i mina barns liv.

Vilken av dina ägodelar håller du högst?
Min dator förstås. Mina Filippa K-stövlar. Halsbandet jag ärvt av mormor. En fin vas. Äh vafan, jag har många ägodelar som jag älskar.

Vad är den lägsta formen av olycka?
Den som är förenad med en massa ärenden (se min oförmåga att lägga in en högre växel ovan) och förstås, den som är hormonrelaterad. En livskris i månaden är inte okej statistik.

Vilket är ditt drömyrke?
Det jag har nu i kombination med skönlitterärt skrivande och mer pengar. Framförallt mer pengar.

Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos män?
När de samtalar i avsaknad av ironi och med självinsikt. När de frågar saker. Det uppskattar jag i och för sig hos alla, att de inte bara talar om sig själva hela tiden, men min erfarenhet är att män frågar mindre än vad kvinnor gör. Det är som om många står över såna simpla saker som ”hur är det med dig?”-fraser. Too bad.

Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos kvinnor?
Medelålder, smäckra vader och sex appeal. Äh, jag ba skoja. Jag uppskattar kvinnor som har förmågan att varva otvunget häng och förtroligare samtal på ett avslappnat sätt.

Vad värderar du högst hos vänner?
Det invanda, självklara som kommer automatiskt med en gammal vänskap. Ett sammanhållande kitt. En tillåtande vänskap. Lojalitet & tillit.

Vilka är dina favoritnamn?
Har massor. Ibland fantiserar jag om att ha tjugo döttrar som jag kan döpa till alla mina favoritnamn. Allt från rejäla Karin och Annika till amerikanskt drömska som Rose, Lily och Hazel.

Vad tycker du sämst om?
Av allt? Jag har oerhört svår att förlikas med obotliga sjukdomar. Med alla former av våld, särskilt sådant som sker i staters namn – t ex dödsstraff som jag anser vara något av det lägsta som mänskligheten hittat på.

Hur vill du dö?
Inte alls. Men lagom snabbt och absolut inte för tidigt.

Vad har du för motto?
”Nothing done with a good heart is wasted” – det har jag snott av Jeanette Winterson.

Vad ska du göra ikväll?
Lägga ungar, läsa magasin & Lionel Shriver och titta på Varg tror jag.

Ja, jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det här är i första hand sorgligt. Sorgligt att Mona Sahlin avgår. Jag säger inte att det är fel, med den situation som råder, med den sortens politiska kultur (eller ja, kultur i största allmänhet) som vi lever i hade hon förmodligen inte kunnat göra annat. Och ja, det hade gått lite för långt. Men ändå. Är det inte tråkigt att chanserna för att vi ska få vår första kvinnliga statsminister nu drastiskt minskar igen? Det skulle inte förvåna mig om det blir en ny komplett okarismatisk gubbe på den här posten igen, nu när partiet ska tänka ”nytt”. Jag har aldrig röstat på sossarna, det är min mammas parti, inte mitt – åtminstone inte hittills. Men jag har ändå alltid hållit Mona Sahlin högt. Jag tycker att hon är en bra politiker, jag tycker att hon alltid verkar uppriktig i sina ambitioner. Jag tänker aldrig floskel när Sahlin talar, aldrig populism eller vidbränt valfläsk.

Men allra mest är detta sorgligt för att det säger så mycket om hur vi ser på misslyckanden och hur vi hanterar dem. Med att byta ut. Byta ut, byta bort, byta ut. Hela tiden. Det gamla ska ut och snabbt in med nytt när något går fel. Jag säger inte att Socialdemokraterna inte behöver förnya sig, göra om sin politik, hitta tillbaka till sin ideologi igen. Jag tror bara att det finns en poäng i att de som varit med om ett nederlag också är med om att vända skutan igen. Varför tror vi inte mer på ansvar? På en andra chans? Varför har vi ingen tillförsikt? Det här har inte bara med partipolitik att göra, det är något mer djupgående. Den skrämmer mig, den ständiga utbytbarheten. När något inte fungerar – byt ut det bara. Det är sorgligt.

Inspirerad av lite olika blogginlägg hos Linna, som handlar om att integritet är överskattat, fina vänner och rödhåriga kvinnor (ni får leta upp dem själva), vill jag koka ner dem alla tre till ett. Till berättelsen om Charlotte.

Vi har känt varandra i 25 år ungefär, nästa år fyller vi 30, det är med andra ord en minst sagt väsentlig del av våra liv som vi har funnits i varandras närhet. Inte alltid omedelbara närhet, ska jag säga, för vi har levt både geografiskt och psykologiskt långt ifrån varandra under många perioder. Oftast omvartannat, men ibland också samtidigt.

Vi lärde känna varandra då vi bodde mittemot varandra på samma gata i kulörta kedjehus i det lilla samhälle vi kommer ifrån, i folkmun kallades (och kallas fortfarande så vitt jag vet) området för Karamellstan. Charlottes hus var rött, mitt gult. En dag behövde jag ta en kortare väg hem än jag brukade – jag var fyra, fem år och kissnödig – och valde att ta den över Charlottes gård. Det gick inte som planerat. Jag fastande med ena hjulet i hörnet av hennes trädgårdsland, och kissade på mig. Charlotte lekte på gården med några större, tuffare tjejer vid det tillfället. Jag minns inte hur mycket de skrattade åt mig, men jag kan gissa.

Sen dess är vi vänner. Inte för att Charlotte på något stod upp för mig där och då. Tvärtom. Som liten var hon ofta en tyrann av rang. Men vi svetsades samman ändå på något vis. Hon var vild och ganska ilsken – inte bara en hittade orsaken till det i hennes röda hår förstås, människan är en förutsägbar varelse – jag mer följsam. Det var ingen jämlik vänskap, hon styrde med järnhand, men den var kul. Vi pratade i telefonen länge, länge fast vi var så små och bodde så att vi kunde se varann när vi pratade.

Jag porträtterar Charlotte i Roliga boken, klass 1A.

Jag flyttade, men vi gick i samma klass till och med 6:an. Vi läste Maj Bylock som besatta. I högstadiet hamnade vi i parallellklasser, och det var då vi blev nära igen. I gymnasiet var vi tajta, vi blev alltmer olika, levde olika liv, men tajta var vi. När vi flyttade till Uppsala för att börja plugga blev de här skillnaderna tydligare än någonsin. Ändå var det som ett gemensamt projekt, vi ringde varandra och rapporterade från våra skilda världar. Bad om råd. Charlotte ringde mig och frågade hur hon skulle hitta hem. Hon har världens sämsta lokalsinne.

Jag är fadder till båda hennes ungar (på bilden döper hon sin yngsta son, det var nu i höstas), och jag vet fan inte varför, för jag är den sämsta fadder som man kan tänka sig. Jag glömmer födelsedagar, köper inga presenter, har inte tid att vara närvarande. Och någon kristenhet vet hon ju att barnen inte får sig till livs via mig.

Och ändå. Det finns ett slags underförstådd självklarhet som präglar vår relation. Vi vet. Vi vet vem den andra är. Att veta är ett underskattat kitt i alla slags relationer.

Vi har i princip ingenting gemensamt, nästan inga gemensamma intressen, förutom att dricka vin. Charlotte är inte som jag, hon har banne mig i princip ett helt annat moralsystem än mitt. Hon är dessutom en av dem som jag kan bli sjukligt irriterad på. Hon räknar inte ”Nej” som ett svar. Och fast hon vet att jag låter bli att svara i telefonen om jag inte vill eller kan svara, ringer hon tio gånger till. Hon ger sig inte. Hon ger sig aldrig. Ingen annan människa har ställt till med sådana scener som Charlotte – ibland helt offentligt.

Jag har inte alltid handlat rätt mot henne. Ibland har jag dragit fastän jag borde ha varit där. Jag skäms för det. Vi har sagt dumma saker till varandra, vi har varit ifrån varandra i perioder. Ibland länge. Men ändå är det aldrig svårt att komma tillbaka, att stövla in i den här vänskapen om och om igen. Vi känner varandra. Ibland räcker det mycket längre än att befinna sig på samma plats. Jag har genom åren mestadels umgåtts med människor som liknar mig själv, som gör samma saker som jag eller snarlika åtminstone. Förutom Charlotte.

Att bygga en vänskap på gemensamma intressen kan vara överskattat. Det finns andra saker också, ibland bättre saker. Det finaste med Charlotte är att hon är lojal. Dödligt lojal skulle jag säga. I en värld där det annars är fint att vara nyanserad och diplomatisk, kan hon utbrista med emfas: ”Jag tycker att ibland måste man välja sida.” Underförstått min sida. Jag älskar henne för det.

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: