You are currently browsing the monthly archive for december 2009.

Min föresats var verkligen att blogga ut några romaner i ett svep, 2005, 2006, 2007 ungefär, men jag har noll ork efter denna händelserika dag då jag: åkt rutschkana i snövädret med ungar, firat lilla julafton med fina vänner, rullat köttbullar och kokat nåt slags fudge-nougataktgt godis. Och däremellan, förstås, utfodrat barn, läst för dem, tittat på ”I drömmarna trädgård” med dem, badat dem, fixat välling, nattat dem. Nu är jag trött – och äntligen, äntligen efter den här höstens vansinniga dimmor, en trötthet som är behaglig. Trött av rätt skäl, inte utsjasad, bara…sömnig.

Igår var vi på glöggbjudning i Nacka, sen kom vi hem och hade överlämning av ungar till barnvaktande morföräldrar, därefter blev det vansinnigt gott käk på En ful & en gul, sen nån drink på Roxy. Dessert intogs på T-banan hem, en Japp från 7-Eleven.

Jag drack 66 cl öl – det har jag aldrig gjort förut, men det här var ett sällsynt lättdrucket och gott kinaöl.

”My darling, my dumplings” – för att parafrasera den boktitel, ”My darling, my hamburger” som Michelle Pfeiffer hånar i Dangerous minds, och som vi faktiskt hade i språkrummet på min gymnasieskola.

Denna utsökta, utsökta anka.

Den här skålen med sichuankryddad biff makes me so exicited I could die (eller bara spärra upp ögonen in absurdum).

C står för drinkfiolerna på Roxy.

Dagen efter eller Barn betraktar snö. Kan. inte. fatta. att. detta. är. Stockholm.!

Efter att ha hamrat ner cirka 9000 tecken text inträdde detta magiska tillstånd, som kallas ledighet och som redan på väg ut från Stadsbiblioteket gjorde mig lite retligt rastlös – för hur gör jag egentligen nu? Med inga texter att skriva, visserligen med böcker att läsa, men inte så överhängande, inte plöja, plöja, plöja. Inga arbetsdagar från nio till fyra (vilket i ärlighetens namn är ungefär så länge som jag brukar orka). Men så gick jag ut i minusgrader och soldis, förbi granförsäljning på Sveavägen, trängsel på Panduro och över ett myllrande Hötorget för att slutligen nå ett veritabelt inferno på Åhléns – och märkligt nog behöll jag lugnet, kom bara i harmonisk ledighets- och julstämning. Hemma i Bagis mötte jag min familj på väg till Apoteket, min ena unge sprang, sprang, sprang emot mig och skrek ”maaaammmaaa!”, med alldeles röda kinder och köldnupen näsa, och det var fredag, det var jullov och allt var fint.

Här är några exempel på hur jag firar min första lediga kväll julen 2009:

Finfint. Om ni inte redan kräkts sönder era gommar på sådant, så kan ni kolla in en lista över årets bästa böcker här.

Nämen, det här var ju ett delikat problem. Det att välja. Men jag gör det snabbt och smärtfritt. 2004 års bästa svenska roman är Majgull Axelssons Den jag aldrig var. Det är också den bästa roman hon skrev på 00-talet, däremot inte alls lika bra som Lång borta från Nifelheim och Aprilhäxan, men så var ju det mesta lite bättre på 90-talet också.

Den jag aldrig var hade en rad fullvärdiga motståndare, kolla: John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in (som jag låtit besvikelsen över filmen färga av sig på, paradoxalt nog eftersom det var för att boken var så bra som jag blev så besviken på filmatiseringen); P O Enquist – Boken om Blanche och Marie; Inger Edelfeldt – Svarta lådan (möjligen också hennes 00-talstopp); Elsie Johansson – Näckrosträdet (jag tror den blev betraktad som en sån där mellanbok, men jag tycker att det på ett sätt är hennes starkaste, osorterad rå smärta och oförsonligt om skilsmässa); Anna Mattsson – De ensammas hus (Mattssons trilogi är en sån där barndomsskildring som försätter en i det där tillståndet som man annars bara kan uppnå som barn, känslan av att vara i en bubbla – och de här böckerna är långt mycket bättre än exempelvis Sofia Rapp Johanssons, som väl kan sägas höra till samma ”genre”); Bengt Ohlsson – Gregorius (Augustvinnare och nej, det är väl inga fel på den romanen, men att sakna fel är inte detsamma som att slå omkull sin läsare); Birgitta Stenberg – Alla vilda (förmodligen den som kniper silvret, om ni är intresserade av ytterligare rankningar, 2010 kommer sista delen i denna självbiografiska svit som inleddes med fantastiska Kärlek i Europa); Barbara Voors – Mina döttrars systrar (jag undrar en grej om Voors status på det litterära fältet – var befinner hon sig? Är hon ett slags Marianne Fredriksson – eller finare? Är hon en författare som det är skämmigt att gilla? Om hon är det så är hon min skämsförfattare, och om hon inte är det så gillar jag henne bara ändå.)

Det är alldeles blankt. Jag scrollar sida efter sida i bibliotekskatalogen, och blir nästan svettig. Det finns ju inget. Hade jag vetat det här när jag förbjöd mig själv att utse Ekman som vinnare två år i rad, hade jag kanske sparat mig till Skraplotter ändå. Jag hittar ingenting, får panik, jag har inte läst någon av de andra Augustnominerade heller, inte nån Sem-Sandberg, Swärd eller Combüchen.

Vad i hela friden gjorde jag 2003? Vad läste jag? Översatt litteratur? Så måste det ha varit, säg att det var översatt litteratur av utmärkt kvalitet. Jag måste till och med gå till min CV för att kolla vad jag egentligen höll på med. Okej, genusvetenskap. Jag ägnade alltså 2003 åt Foucault, Butler och de Beauvoir. Skönt att veta. Men det gör det inte lättare att vaska fram den bästa svenska romanen. Jag lämnar inte WO på sånt här, och i bibliotekskatalogens elfte timme, under V, hittar jag så Barbara Voors Smultronbett. Och den har jag faktiskt läst. Och gillat hyfsat bra. Det är ingen smickrande seger för Voors, men mer än så kan jag inte göra. Jo, jag kan berätta att 2003 kom också Mian Lodalens Smulklubbens skamlösa systrar (som är den pinsammaste boktitel jag känner till) och Camilla Läckbergs Isprinsessan. Jag har läst dem båda. De skulle möjligen platsa på en lista där man bytte ut ”bästa” mot…ja, något annat.

Apropå Aase Berg så vet jag ingen bok jag önskar mig i julklapp, present, whatever mer än Loss. Jag önskar mig Forsla fett och Uppland också, men de verkar vara svåra att få tag i. Den som kan hjälpa mig med det är jag evigt tacksam.

Copyright: Shirin Neshat. Courtsey Gladstone Gallery, NY.
Zarin. Copyright: Shirin Neshat. Courtsey Gladstone Gallery, NY.

Det är alldeles för lite bilder på den här bloggen, så därför får ni en stillbild ur filmen ”Zarin” från utställningen ”Women without men” som visas på Kulturhuset i Stockholm januari ut och som jag skriver om i LO-tidningen, här. (Var god öppna länken i annan webbläsare än Explorer, om ni vill kunna läsa ordentligt.) Det är en utställning som jag anser att alla borde se, åtminsone alla som är intresserade av ångest, smärta, vrede, sexualitet, poetisk politik, politisk poetik och omåttlig skönhet. Och är man inte det har man väl problem, eller?

I övrigt vill jag bara tala om att Moas julkalender är alldeles enastående bra, rolig och intressant. Art déco-byggnader och filmtitlar som börjar med ”I was…”. Helt underbart. Imorgon får ni veta vilken som är bästa romanen 2003. Håll era hästar. (I (på?) den här bloggen alltså, inte Benknäckarvals såvitt jag vet, även om det vore trevligt att få veta det där också.)

Update: Jag har nämnt att jag älskar Aase Berg va? Nåja, jag nämner det igen. Läs hennes text om apatiska flytkingbarn och Vellinge och gör det nu med en gång. Nu!  ”Förresten räknas inga psykiska erfarenheter som erfarenhet i så måtto att det skulle vara någon fördel att människor har dem.”

Lika bra att köra del 3 på en gång, det börjar ju faktiskt dra ihop sig och jag har dessutom två list-deadlines på fredag, så det är inte fy skam om jag kommer i form till dess. Att utse 2002 års bästa svenska roman var, som man säger, en bit kaka – lätt som en plätt. Det gjorde jag utantill, men jag har trots det pliktskyldigt bläddrat mig igenom de 826 titlarna i bibliotekskatalogen (varje år tycks en procentuellt sett väldigt hög andel av titlarna vara Björn Hellbergs och Margit Sandemos). Jag hittade inte någon riktig konkurrens det här året heller, Kerstin Ekmans Sista rompan är alldeles självklart år 2002 års bästa svenska roman.

Därmed inte sagt att det är givet att plocka upp den på den här listan, för redan året därpå kom ju tredje och avslutande delen i trilogin Vargskinnet, nämligen Skraplotter och kanske hade det varit snyggare att belöna Ekman efter fullbordat verk – ja, lite som Augustjuryn gjorde. Det här har vållat mig en del huvudbry sen jag kom på att jag skulle göra den här blogglistan, och tycker därför att jag måste förklara hur jag tänkt. I del 4 kommer jag inte att utse Skraplotter till 2003 års bästa svenska roman, inte för att den inte är det (för det är den), utan för att jag helt enkelt måste lyfta upp Sista rompan nu. Jag håller denna lavendelblå, andra del, prydd med Franz Marcs hästar, för den  bästa av de tre delarna. Nej förresten, det gör jag inte, Guds barmhärtighet är lika bra, men Sista rompan är en av de intressantaste och viktigaste svenska romanern om konst, konstnärens belägenhet och konstens plats i våra liv. Elis Eriksson/Elias Elv, en karaktär som jag vridit och vänt på om och om igen i samband med mitt magisteruppsatsarbete om konstens plats Ekmans trilogi, är dessutom en av de allra mest spännande karaktärerna i Ekmans samlade verk: motsägelsefull, utsatt, surmulen, oemotståndlig, moraliskt dubiös, egensinnig, skarp. Så är det. 

Kuriosa: 2002 var också året då någon förläggare fick hjärnsläpp och gav ut en nyutgåva av Stig Dagermans  Nattens lekar i en porrig pocketvariant  en naken silhuett och chockrosa text. Man kan bara gissa att en och annan blev besviken på innehållet. Eller ja, fick något annat än vad de väntat sig, åtminstone.

2001 måste ha varit ett torftigt svenskt litteraturår, en bedömning jag nu gör dels utifrån att jag knappt hittar något vettigt i bibliotekskatalogen (som jag läst alltså), dels utifrån det faktum att Torbjörn Flygt fick Augustpriset för Underdog, en roman som om jag skulle utnämna den till något förmodligen skulle få bli 2000-talets mest överskattade.

Hursomhelst har jag vaskat fram en vinnare, nämligen Elsie Johanssons eminenta Nancy, som inte bara är en fantastisk roman i sig utan också tredje delen i en på det hela taget rasande viktig trilogi, den mesta och bästa arbetarlitteraturen i modern tid. Glasfåglarna (första delen) var för övrigt den bok som fick min mamma att börja läsa skönlitteratur på allvar, i minst sagt vuxen ålder.

Även den här gången var Inger Edelfeldt och nosade på förstaplatsen, visserligen med novellsamlingen Riktig kärlek, en bok som på grund av sin form förmodligen hade diskvalificerat sig ändå från denna lista med romaner. Peter Kihlgårds Du har inte rätt att inte älska mig tyckte jag också mycket om, inte minst för titelns skull förstås.

Hur mycket jag än tycker om Nancy, och faktiskt tror att den skulle toppat listan även om jag läst mer, så tippar jag på att Maja Lundgrens Pompeji  och Mare Kandres Hetta och vitt skulle ha fallit mig i smaken – om jag hade läst dem, vilket jag nu alltså bekänner att jag inte gjort. Ännu. Livet är ju inte slut än. Inte ens 00-talet är slut. Än.

Saker som gör det lättare att älska Stockholm: minusgrader, sol, promenad kring Mariatorget i nyss nämna minusgrader och sol. Om jag fick en lägenhet vid Mariatorget (eller däromkring) skulle jag överväga att stanna i Stockholm. Inte annars, inte för någon annan stadsdel. Absolut inte för SoFo.

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: