You are currently browsing the monthly archive for november 2009.

Jag gillar inte Stockholm. Så är det. Men när jag säger det så är det inte ett konstant tillstånd jag refererar till, utan snarare något slags medianvärde. Ibland älskar jag Stockholm, inte sällan vid så banala, väntade tillfällen som på t-banan mellan Slussen och Gamla stan en solig dag (eller för all del med annat väder också). Jag kan gripas av en häftig kärlek som känns ända in i magen, sådär hisnande – det som kanske är det sublima -, av titta uppför Kammakargatan en dimmig hösteftermiddag. Och sen, förstås, är jag väldigt förtjust i utbudet; kulturen, shoppingen javisst, men inte minst – maten. Jag, eller vi rättare sagt, är skitdåliga på att utnyttja att vi bor här, innan vi fick barn och innan vi installerade oss i Bagis bodde vi ett par månader på Ringvägen, då åt vi ute nästan hela tiden. Indiskt, crêpes, grillat. Nuförtiden glömmer jag bort att man kan äta goda saker, och det är dumt, för längtan någon annanstans bör inte hindra en från att faktiskt suga ur det bästa ur huvudstaden medan man väntar. Särskilt om väntan är på obestämd tid. Jag måste sluta äta äckliga luncher från SevenEleven eller dyra på Wayne’s, det är meningslöst med foccaccia på foccaccia på pajbit efter pajbit. Idag fattade jag det här, och köpte med mig vietnamesiskt från den där restaurangen som blev gulddrakenominerad nyss, och som ligger på Upplandsgatan – ett stenkast från stadsbibblan där jag alltid sitter och jobbar. Vi har haft en veritabel orgie i mat här, med vårrullar, spett, nudlar och det mest fantatiska fläsk i citronsås. (Jag äter fläsk uteslutande i asiatiska anrättningar och korv, i övrigt tillämpar jag helst avhållsamhet från gris.) Jag är mätt som få. Det är så fantastiskt, att bara ha allt det här…inom räckhåll.

Att jag sedan avskyr den här staden rätt passionerat och rätt ofta, är en annan historia.

Jo, jag skrev ju förut att den här diskussionen hos Therese Bohman gjorde mig beklämd. Men ingen beklämmande diskussion som inte skapar möjlighet att skriva egna texter om ämnet. Jag funderar vidare över att skriva som Kvinna, här i LO-tidningen. Mycket, mycket mer kan sägas om detta, men jag tror att det är ungefär sådär långt jag når just nu. Möjligen blir jag ännu klokare med tiden, det är ju så jag tror människans utveckling är beskaffad åtminstone.

I UNT hade jag i helgen en text om kritik i allmänhet, och boken Kritikmaskinen i synnerhet, som min redaktör på LO-tidningen, John Swedenmark, har skrivit. Det är en skitjobbig textsamling – i ordets bästa bemärkelse – som jag tycker att alla ska läsa.

Okej, nu börjar jag med den här listan. För att få lite perspektiv måste först några saker klargöras. 2000-talet är det hittills enda decennium då jag varit vuxen, år 2000 fyllde jag nitton. Jag läste varken lika mycket eller samma slags litteratur då som jag gör nu. Och den här listan handlar om böcker jag har läst. I bibliotekskatalogen vimlade det av titlar som jag misstänker hade kvalat in på ett slags topplista över de bästa svenska romanerna år 2000, men det kan jag bara gissa om, och så är det inget mer med det.

Bästa svenska romanen år 2000:

Djävulsformeln av Carina Rydberg.

Det kan man säkert tycka är ett märkligt val, jag tycker själv att det är konstigt. Jag är inget typiskt Rydberg-fan. Men den här älskade jag. Den högsta kasten kunde jag aldrig ta mig igenom, den kändes för mycket som ett medvetet litterärt experiment, så upptagen av att vara nydanande att den inte blev intressant. (Obs! Efterhandsanalys, då tyckte jag nog mest att den var…trist?) Att vara dumdristig nog att upprepa, inte misstaget men väl något man blivit hånad och bespottad för, gjorde Rydbergs andra så kallade bekännelseroman till en naknare, ärligare, galnare historia. Och de där slöa scenerna från Thailand där hon och Billgren drönar på stranden, och det ska tas dykcert och gud vet allt, de är så…bra. Jag älskar Djävulsformeln, och den dag jag ska börja läsa om böcker kommer den att ligga högt upp i högen.

Djävulsformeln knep titeln i rätt hård och jämn kamp med Majgull Axelssons Slumpvandring och Inger Edelfeldts Det hemliga namnet.

Augustvinnare år 200o var Mikael Niemis braksuccé Populärmusik från Vittula. Det var en…okej bok. Inte så mycket mer, fast politiskt mer nödvändig kanske. Att Norrbotten, Pajala och inte minst tornedalsfinskan blev satta på kartan var bra. Plötsligt visste ”alla” vad meänkieli var – inklusive jag själv.

Ett gallskrikande barn vid femsnåret, dagislämning och stundande hämtning samt ett inferno med tillhörande, dyr låssmed var droppen som fick bägaren att rinna över och  mig att göra det som jag borde gjort för flera veckor sen: ta en ledig dag, goddamnit. Det har varit heltigenom angenämt (och än är det inte slut, dryga timmen tills ungarna ska plockas upp) och jag har ägnat den åt att läsa bloggar, sortera mitt smink, måla naglarna, äta en jordgubbsstång samt läsa Elle och Mama. Jag vet inte vad andra i mitt skrå brukar göra när de tar en välbehövlig day off (för det gör de väl?), men när jag vantrivs, inte i kulturen utan snarare med kultur, brukar jag ägna tiden åt saker som har med kommersialism, konsumtion och kvinnlighetspjunk att göra. Jag vet inget annat sätt att slappna av på riktigt. Det där med att plocka en länge efterlängad roman ur hyllan påminner alldeles för mycket om jobb, liksom all slags kulturinsupande rent generellt. Där har alltså jobbet förstört möjligheten till lite kultiverad förströelse. Kanske folk bakar surdegsbröd eller åker långfärdsskridskor eller kokar långkok när de tar en break? Jag skulle gärna göra allt det där, men det är ju projekt, inget man tar sig för när man bara ska slappa i tre timmar. Då ligger jag på sängen och läser om Sanna Lundell, Agnes, Lily Allen, mineralsmink och allt det där som jag annars aldrig lyckas ha någon vidare koll på. Och förfasar mig över hur fult det är med paisley. Särskilt om det är brunt.

Idag skriver jag i UNT om Aronsonsk längtan i allmänhet, och diktsamlingen Tolv hav i synnerhet. Det kan man läsa här.

Stina Aronson är ju kanske mest känd för sina Norrbottensskildringar, i bland annat Hitom himlen, och om Norrbotten skriver också Bengt Pohjanen, vars bok Tidens tvång jag recenserade i HD igår.

Jag säger highfive tillbaka, till Moa, för det resonemang om Winterson och Nin och vilka läsningar som kan sägas ha företräde som hon för här. Jag kan bara hålla med.

För övrigt börjar det väl bli dags att säga något om 00-talets bästa svenska romaner snart. Jag ska bara plöja igenom bibliotekskatalogen för utgivningen år 2000 först, så kommer den första titeln i (på? inom? jag är inte bra på prepositioner) en svinblink. Till dess kan ni få läsa om hejdlöst kopulerande i min recension av Redfern/Hartnett.

Här skriver jag i LO-tidningen om varför Martin Buber är att föredra framför…tja, låt säga Mia Törnblom. Det finns naturligtvis uppenbara litterära skäl som gör att man kommer fram till samma slutsats, men nu var det inte det ärendet jag var ute i för en gångs skull.

Arbetsbördan är fortfarande som den är (även om det kanske är missvisande att tala om Stina Aronson och Shirin Neshat som bördor), jag skriver och läser, läser och skriver och föbereder mig för ett gästspel i annat medium. Och därför blir det ytterligare ett inlägg av det korta, innehållslösa slaget.

Jag vill inte se ett enda till inredningsreportage som handlar om ”rolig retro” – åtminstone inte så länge det är synonymt med femtiotals dito. Jag vill inte se mer amerikansk, rockabilly, pinuppa-estetik, och jag vill framförallt inte se det beskrivet i skrift som om det vore nytt, fräscht eller UNIKT. Halva Stockholms lägenheter ser väl ut sådär invändigt. Ja, som i Svenskans ”Magasinet” idag alltså. Som tur var kompenserades det där tråkiga repet av Victoria Svenssons favoriter i Stockholm, där hon bland annat listar Gina Tricot och Nacka Forum. Så befriande med någon som inte slår knut på sig själv för att komma på en förbisedd, trendig liten vintagebutik i något outforskat hörn av Kungsholmen. Gina Tricot har jag inte mycket till övers för längre, de hade sin storhetstid 2006, men Nacka Forum gillar jag. Liksom andra gallerior och köpcentrum. Det är bekvämt. Och roligt.

Jag har egentligen väldigt mycket på hjärtat  – bland annat den där diskussionen hos Therese Bohman som jag tycker är så nedslående – men jag har inte tid, för jag har jobb upp över öronen parat med en tilltagande hängighet. Så därför gör jag en så kallad pausfågel och tillhanda håller lite skolugglor.

Idag skriver jag också om Inger Christensen i Arbetarbladet och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i HD.

Jag har redan i första inlägget hintat om vilken oumbärlig läsning Aase Bergs essäsamling Uggla är, och nu gör jag det igen. Den kommer ut idag, och det är en nästan 400 sidor tjock bok med angelägnare motgift än vilket svinvaccin som helst, åtminstone om man ska hålla sig till själsliga åkommor och inte kroppsliga.

Jag skriver om Ugga i UNT, det kan ni läsa här. Det finns en felaktighet i den, och det är att texterna faktiskt spänner över ett längre tidsspann än tio år, den första av dem är ursprungligen publicerad 1995. My mistake, förlåt. I UNT börjar jag i frågan om patriarktet, i den version som Arbetarbladet fick börjar resan i Njutånger. Välj själva (men jag skulle rekommendera den i UNT, den är längre och därmed mer helgjuten).

I Helsingborgs Dagblad finns en synnerligen läsvärd recension av Henrik Petersen, i Sydsvenskan skriver Eva Ström om boken. I Tidningen Kulturen recenserar Crister Enander. Tyvärr tycker jag att annars eminenta Stefan Ingvarsson missar målet i sin text i Aase Bergs ”hemtidning” Expressen. De lovar kring barnet, livmodern och andligheten som Berg slår är ju inte en eftergift till flummets och livmodersmystikens vansinnigheter – utan modet att våga vara så pinsam att hon faktiskt närmar sig och försöker sätta ord på livets mirakulösa beståndsdelar som de flesta av oss stundtals anar eller förnimmer. Berg är inte den klädsamma, streetsmarta intellektuella som strategiskt och politiskt korrekt undviker sådana fallgropar, hon kliver rätt ner för att se vad hon hittar. Däri också hennes storhet.

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: