You are currently browsing the monthly archive for februari 2010.

Såhär. Jag tror starkt på att för en människa är det viktigt varifrån hon kommer, var hon har varit, vad hon sett och gjort. Vad som finns i bagaget spelar roll (vartåt man tänker sig i framtiden har förstås också betydelse) för vad man gör, hur man tänker och varför man gör så. Det handlar om de människor man mött och de val man träffat (och om de gånger där man kanske inte erbjudits möjligheten att välja som man helst velat). Det handlar inte om någon deterministisk syn på människan som förutbestämd att göra ditten eller datten eller bli vid sin läst. Inte heller är det en övertro på att barndomen skapar alla de avgörande riktningarna i en människas liv. Jag talar om människans levda erfarenhet, för att låna ett existentialistiskt begrepp. Situation, som det används hos Simone de Beauvoir är ett annat sätt att uttrycka det på, människan som situation. Jag tycker om att tänka på det som summan av ens plats i det här livet, såväl i tid och rum som känslomässigt och mellanmänskligt. Detta är alltså min övertygelse.

Jag tror att det är därför som jag har så innerligt svårt att förstå varför människor envisas med att betrakta människors tal om sin bakgrund som koketterande. (Ja alltså, om det gäller arbetarklassbakgrund, det verkar vara den enda bakgrund som människor anses kokettera med, samtidigt som ingen som inte har en sådan tycks vara intresserad av att faktiskt ha det. Kan man kokettera med något som ingen ändå vill ha?) I diskussionen som jag länkar till i förra inlägget och här hos Rävjägarn och på väldigt många andra platser i allmänhet, har detta kommit upp. Jag förstår faktiskt inte varför man misstänker att någon försöker göra sig intressant (som om man behövde göra sig intressant) bara för att den berättar om sin historia, om hur man hamnat där man är och hur det påverkar en i ens arbete och liv. Jag upplever det som väldigt ovanligt att en människa berättar om hur en bakgrund i arbetarklassen haft den ena eller andra inverkan i hennes fortsatta (komplexa) liv, utan att bli anklagad för att kokettera med just det. Jag tycker det är väldigt konstigt. Och sorgligt. Varför ropa koketteri, när man kan tänka på det som ett sätt att förklara sitt liv?

Jag hade egentligen tänkt skriva här om det som jag upplevde som det allra svåraste (och sorgligaste!) i mitt arbete inom äldreomsorgen – nämligen när mina kollegor tyckte att jag borde ägna mig åt något bättre – men jag tror jag hoppar över det till nästa gång.

Idag har jag ägnat mycket av tiden på internet (som jag för övrigt är lite nyförälskad i due to nya teknikinköp) åt den här debatten på Therese Bohmans blogg. Och medan jag var ute och gick i den bitande kylan funderade jag vidare över det här med klass och eländesskildringar i litteraturen, kanske främst efter det här blogginlägget på Blott Sverige. Jag är den första att hålla med om kravet på god stilistik för att det ska bli bra litteratur, det är inte det, men annars förstår jag faktiskt inte invändningen mot så kallade eländesskildringar. Karin S skriver: ”Och jag undrar hur det här kommer sig. Folk kan ju rimligen inte känna igen sig. Några kan förstås, och det är ju bra.” Först och främst tycker jag inte att litteraturens främsta uppgift är att erbjuda en plats för identifikation och igenkännande, utan tvärtom fungera vidgande (och det motsägs ju också av att det längre ner står: ”Varför vill de inte lära sig mer om omvärlden?” – är det inte just det man gör om man nu inte kan identifiera sig med eländet?), men det är mindre viktigt. Vad värre är, jo, jag tror att ganska många kan känna igen sig – även i ett land som ”mår rätt bra”.

Vilket får mig att tänka på ytterligare en sak, som dock inte Karin Stensdotter ska lastas för, och det är den allmänna tendensen att folk så påfallande ofta tycker sig tillhöra en representativ majoritet, vara som folk är mest osv, att de helt enkelt utgår från att deras perspektiv är allas. Inte tänka längre än näsan räcker, kallas det också, detta att dra slutsatsen att om jag inte kan identifiera mig med det här så är det nog ingen annan som kan det heller. Jag är inte så välformulerad nu, tyvärr, är rätt söndagstrött.

Boken jag läser nu har ett väldigt vackert och drömskt omslag, titta:

Idag hade jag tänkt blogga upp en till romantiseringssak, men den här utmärkta krönikan av Annina Rabe kom emellan. Om Alakoskis bok kan jag inte uttala mig ännu (men snart!), men det är i slutet av texten som det verkligt viktiga kommer:

”Det är som om man måste ta ställning: är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa. Kalla mig gärna en ryggradslös tönt nu, men själv uppskattar jag faktiskt båda lika mycket. Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form.”

Ja, jag med! Verkligen. Och det här tangerar precis det som jag tänkt i varenda kulturkonservatism-kulturradikalism-debatt som blåst upp de senaste åren, därför att det räcker ju inte med att man måste välja mellan experiment och tradition (som om det vore Elvis Presley och Tommy Steele; Beatles och Stones; Dallas och Falcon Crest och vad det nu mer är som människor tvingats välja mellan genom åren) – det blir ju dessutom politik av det hela. Det här bekymrar mig lite, åtminstone så tycker jag att det är trist. Jag vill nämligen inte kalla mig kulturkonservativ, inte i något hänseende vill jag bekänna mig till en strömning som heter något med konservativ (jag vill vid närmare eftertanke inte kalla mig radikal heller – för det är jag inte – men det har iallafall lite bättre konnotationer), men vad ska jag då göra åt detta? Jag föredrar figurativ konst framför abstrakt anyday, jag tycker det är viktigt med klassisk kulturjournalistik och jag får utslag av OEI (däremot uppskattar jag andra typer av formexperiment än tegelstenskataloger med obegriplig text). Är det meningen att det ska göra mig konservativ? Jag tycker ju inte att modernismen är en styggelse och inte postmodernismen heller! Det är 2010 och man borde få tycka om det som är bra utan att det ska betyda så mycket annat än just det. Jag vill vara kulturpragmatisk.

Apropå ingenting: 1) jag har börjat twittra eftersom min nyfikenhet helt plötsligt tog över handen och 2) alldeles nyss fick jag anledning att räkna upp de filmer som av olika skäl är omöjliga att stänga av när man väl börjat kolla: Legally Blonde, Erin Brokovich, Karate Kid, Deep Blue Sea, Mona Lisa Smiles, Notting Hill, What’s love gotta do with it, Will Hunting. Kan man dra några slutsatser av konservatism vs. radikalism av detta?

Jag skrev om likheter mellan Åsa Ericsdotter och Rut Hillarp i min recension av den förras nya bok, Svårläst, i Helsingborgs Dagblad. Nu skriver Bernur mycket läsvärda och fina inlägg om Hillarp på sin blogg, som det här. Läs det, pronto!

Människan romantiserar ju inte bara saker i total okunskap om desamma, ibland består kärleken verkligen i att känna och veta. Ungefär som med mig och Apple. Den här månaden har jag införskaffat en iPhone och idag också en MacBook, och det är verkligen alldeles fantastiskt. Min tillvaro är om inte lyckligare så åtminstone gladare. Inte minst är min arbetssituation nu en estetiskt tilltalande sådan, vilket faktiskt inte ska förringas när man bedriver en kreativ verksamhet (eller vilken annan verksamhet som helst om jag tänker efter). För den inneboende Luther som jag ärvt i rakt nedstigande led från min mor är det en lite svårare dag idag, eftersom han/hon är av åsikten att sparkontot aldrig får röras, no matter what. Jag ska nu ägna en liten stund åt att förklara för honom/henne att det finns utrymme för det här lilla äventyret i min firma, eftersom jag inte bara betalar skatt oerhört pliktskyldigt utan också tio procent för mycket (om man ska tro min revisor, och det får jag vid gud hoppas att man kan), sen ska jag läsa Dostojevskij.

Jag är väldigt svag för all slags modejournalistisk, för svulstiga bildreportage, för porträtt av kända designers, för texter om anrika modehus och för sådana som handlar om modehistoria i allmänhet och modesamtid i synnerhet. Men ändå är det förstås allra mest tillfredsställande, intressant och angeläget när modejournalistik skrivs som Johanna Karlsson gör det i Helsingborgs Dagblad, idag i den här artikeln.

På romantiseringslistan har jag bara lämnat utrymme åt fem företeelser, vilket när jag skärskådar mig själv är rätt snålt tilltaget – jag är uppenbarligen en sådan som romantiserar rätt mycket grejer. En väldigt värdig #6, eller ska vi kalla det för ”bubblare”?, är hursomhelst ytterligare ett land: Kanada. (Det i sig motiverar ju att det inte kom med, det får inte vara bara en lista med länder jag romantiserar.) Det har mycket, mycket lite med OS att göra, det sportintresse jag har begränsar sig till att göra inte titta, men det var det som aktualiserade hela romantiseringen.

Vad ska jag säga om Kanada? Troligast började det med L M Montgomery, med Anne på Grönkulla, med Emily. Och förstås filmatiseringen, Prince Edward Island som ett ouppnåeligt, romantiskt paradis. På senare tid har Alice Munro skickligt, med sina ojämförliga stämnings- och miljöskildringar, svingat mig tillbaka till denna längtan efter det stora landet i väst. Märk väl, det stora landet i väst som inte är USA. Kanada är som en negation av USA, men som ändå lyckas behålla det grandiosa, mäktiga, fascinerande. Det var förmodligen i nån Michael Moore-film som jag såg kanadenserare höja på ögonbrynen åt amerikanernas vapenkärlek, samtidigt som de förkunnade att de aldrig låser dörren. En annan mentalitet alltså, men det är inte primärt det som jag är ute efter när jag har Kanada på näthinnan i mina rosa drömmar, utan naturen, den vilda, otämjda – det öde. Grizzlybjörnar och väldiga älgar (vad det nu ska vara bra för att romantisera dem, jag har knappast lust att träffa dem, men jag tycker om tanken på att de finns där), gigantiska skogar med likaledes gigantiska träd och ja…det vidsträckta. Varför är jag så besatt av tanken på det ödelagda, orörda?

Vore det inte för att detta maniska intresse för det som är orört sammanfaller med att jag faktiskt börjar tycka bättre och bättre om att bo i Stockholm, så skulle jag bli lätt orolig. Vilket jag alltså gör, gillar Stockholm mer alltså. Tysta Vasastan (där finns verkligen kvarter som känns som om de bara består av idel vackra huskroppar, inga andra störande element, inga människor, ingen företagsverksamhet, bara…hus), Söder eller hemma i förorten spelar inte så stor roll. Jag gillar vad jag har tillgång till och jag gillar att det faktiskt känns som om jag bor här, och inte bara som om jag är på besök.

Idag är det söndag, en vanlig Stockholmssöndag och Alla hjärtans dag som jag tillbringat med att: läsa morgontidningar (inte så smart av DN att dumpa Karolina Skande för Malin Crona), sitta på Medisbibblan och läsa om kött (jag hoppas att jag länge ska minnas varför jag inte bör köpa kyckling), köpa valentinpresent till C på Lush, småhandla lite, leka med barnen och ta en promenad. Se Project Runway och göra budget och ekonomisk kalkyl för mars. Nu ska jag läsa mer om kött, bläddra i Residence och Plaza Interiör. Söndagar är fina, de är ett hopplock av ditten och datten, inga förväntningar ställs på söndagar, det är därför de ofta blir så bra.

Hallå, här kommer en liten serie som handlar om företeelser som jag tenderar att romantisera trots att jag i vissa fall totalt saknar insikt om dem eller i andra, vet tillräckligt om dem för att veta bättre. Jag kan inte utlova någon politisk korrekthet på den här listan, som består av fem punkter. Jag börjar med den sista och mest harmlösa:

  #5: Italien

Jag har aldrig varit i Italien, brukar jag tänka, men det är ljug för jag var faktiskt två veckor på Sicilien i samband med att min mamma fyllde 50, 1992. Men min romantisering av Italien är en vuxens, och inte en elvaårings. Jag uppskattade visserligen riktiga tomater, rinniga nätmeloner och hemgjord glass då också, men knappast med den passion jag skulle göra nu. I övrigt minns jag inte så mycket av den resan, vi gjorde en utflykt till Etna, vi köpte osedvanligt fult medelhavsmode till min mamma som hon förstås inte använde hemma sedan, och kanske har jag den glömskan att tacka för att jag nu kan romantisera Italien utan att ha någon som helst kunskap om vad det är jag fantiserar ihop. Så, vad är det med Italien? Ja, i mitt huvud är det inte så mycket Toscana, inte så mycket Venedig (fast det med), utan det här:

Capri. Jag vill åka till Capri, jag är nästan besatt av tanken på Capri (vilket delvis har att göra med #3 på den här listan, återkommer till det). Eller varför inte, på fastlandet:

Sorrento. Ja, det är inte direkt någon ansträngning att romantisera det här, precis.

Sen är det ju förstås maten. Jag vill äta det italienska köket, på riktigt. Jag vill också äta lunch i flera timmar med tre olika rätter – minst! – och sen slappa (för det säger Paolo Roberto att man gör), jag vill ha all den där pastan, alla såser, all fisk, alla grönsaker, skaldjuren, ge mig detta. Osten! Vinet!

Tanken på italiensk mat gör till och med den annars så motbjudande auberginen lockande. Det vill inte säga lite. Det enda som grumlar min romantiska bild av Italien är egentligen språket*, jag har aldrig förstått tjusningen med den där intonationen. Men jag kan leva med det, jag lovar. Ge mig Italien!

*p.s Berlusconi, till exempel, existerar inte ens i min Italien-fantasi. d.s.

 


Edward Hopper – Cape Cod morning

Det här är inte bara en av mina favoritmålningar av en av mina favoritkonstnärer (nej, originellare än så är jag tyvärr inte, förlåt), det är också ett utmärkt exempel på samma gång både motsatsen och exakt detsamma som jag skrev om angående Rembrandttavlan här nedan. Den här kvinnans blick är ju hela tavlans poäng, den är så tydligt riktad mot något, den styr sin betraktare utan att det ens finns några distraktioner som kan förvilla (eller ja, jag är förstås väldigt förtjust i husets träpanel, svag för när plankor överlappar varann sådär, både på fasad och jalusier) – men hela bilden är en berättelse om vad hon tittar på. Styrningen som finns i Hoppers Cape Cod morning borde alltså gå på tvärs med min uttryckliga vilja att få bestämma själv, men gör det inte eftersom jag inte vet vad hennes blick vilar på. Återigen, det är jag som bestämmer vad som tilldrar sig i det som skulle ha blivit högerkanten om Hopper valt att måla en mer avslöjande tavla. Den här målningen hänger som affisch i vårt sovrum, jag kan titta på den i evigheter, och en dag frågade jag min sambo vad hon tänkte sig att kvinnan blickar ut på. Och tänka sig, hon föreställde sig att det var människor därborta, kanske nere vid vägen, en brevbärare eller så. Ibland ska man inte fråga. För mig är det alldeles, alldeles självklart att hon betraktar en storslagen vy över ett alldeles öde landskap, tämligen orört av mänskohand.

Jo, jag ska börja skriva tv-krönikor på regelbunden basis framöver, i UNT. (En har jag redan skrivit, om Landet Brunsås, den finns visst bara som arkiverad text på nätet, här.) Jag är rädd att det kommer att innebära att jag blir tvungen att faktiskt titta på program som Solsidan. Jag har nu bara sett trailern, men det var en obehagligare upplevelse än vilken Barnhemmet, Exorcisten eller The shining som helst. Varför är svensk humor alltid så tråkig? Varför är humor-tv alltid så frukansvärt tråkigt? Igår såg jag en snutt av Raw och det var så hemskt att jag nästan blev ledsen på riktigt.

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: