You are currently browsing the monthly archive for juni 2010.

I söndags inledde jag UNT Kulturs sommarserie ”Hej 10-tal!” med en text som gissar om litteraturens vägar under det kommande decenniet. Det är en text jag faktiskt tycker om, man kan läsa den –> här. Jag hoppas också väldigt mycket på att debatten om språkliga experiment kontra traditionellt berättande ska ta en paus, eftersom den inte är konstruktiv längre – om den ens varit det.

Annars har jag varit hos frisören idag, på Noir Sthlm. Det var toppen, jag fick blondare och lite kortare hår. Mindre hår. Och god latte medan jag läste InStyle och Elle Decoration. Det tog jättelång tid och jag njöt av varenda sekund. Min revisor mejlade i förmiddags och sa glädjande saker om mitt skattekontos tillstånd, vilket föranledde en stunds strosande på stan. Jag köpte en svart kofta på rea på Filippa K (jag ville skriva hos Filippa K där, men det känns som något min mamma skulle säga – som om man är hos en butiksinnehavare, i det här fallet Filippa Knutsson, personligen – hon har handlat en del före kedjornas tid helt enkelt), underkläder på NK Underkläder (vilka fina provrum!) och ett nagellack från M.A.C. Jag är väldigt nöjd med det här, jag är nöjd med det mesta just nu utom: 1) värmen 2) min svårbotade vätskebrist (se 1) och 3) att jag inte har semester än.

Författare borde skriva mer om mat. Eller rättare: om saker man kan förtära. Därför att när gastronomi (av vilket slag som helst) och skönlitteratur möts kan något väldigt passionerat uppstå. Tänk på Prousts lindblomste och madeleinekaka – en anrättning som utgör obligatorisk kunskap i västerländsk litteraturhistorieskrivning och som dessutom kommit att bli en generell symbol för den resa i minnet som doft och smak kan ge upphov till.

Kruxet är att det inte är en alldeles enkel konst att skriva fram en ny madeleinekaka. Det krävs något alldeles speciellt och säreget för att fånga in läsaren på ett sätt så att hon eller han kan känna smaken av något, så att hennes eller hans mun vattnas. Nyckelorden är stämning och ritual. Ätandet eller drickandet måste vara sammankopplat med en särskild anda, ett känsloläge eller en miljö som väcker lust och längtan hos sin läsare. Det måste kanske inte vara helt och hållet sinnligt – men nästan. Och ännu bättre är det om en ritual omger intagandet av det lustfyllda livsmedlet, anrättningen. Om det sker upprepade gånger, i särskilda lägen, och om det finns ett slags mystik eller eskapism direkt kopplat till det. Det spelar inte så stor roll om det är utpräglat destruktivt eller bara obekymrat och lättsinnigt.

I verkliga livet har jag en rad madeleinekakor, men jag har bara tre litterära och den sista av dem har jag fått alldeles nyligen. Det här rör sig om mer eller mindre tvivelaktiga födoämnen – absolut inget av dem nyttigt på något vis – men som alla skildras av sina författare enligt kriterierna ovan.

När jag var i tioårsåldern cyklade jag till kiosken och köpte så många askar Salmiak jag hade råd med. Sen vände jag hemåt, låste in mig på mitt rum och åt dem andaktsfullt medan jag spelade in diverse påhittade mysterier på kassettband. Direkt stulet från Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Det maniska ätandet av de små, tunna fyrkantiga salta lakritsbitarna har etsat sig fast i mitt minne på ett ojämförligt sätt. Vad jag vet går de inte att få tag på längre. Kanske är det lika bra, en del minnen gör sig bäst icke-återupplivade.

Och när jag läste Donna Tartts kultbok Den hemliga historien gick jag en hel, varm, fuktig sommar och riktigt längtade efter vodka on the rocks. Något absurt jag vet, men konsumtionen av ren sprit i Tartts roman är så frekvent, så ständigt återkommande och ofta direkt kopplad till såväl euforiska som nattsvarta stunder. När jag nu, nästan tio år senare, läser om Den hemliga historien inser jag att just vodkan inte är lika frekvent förekommande som jag minns den – men vad det dricks! Bourbon, whisky, martini, Bloody marys i långa banor. Det är i princip omöjligt att inte vilja ta sig ett glas. Tartts bok är ett utmärkt exempel på hur en i grunden destruktiv berättelse effektfullt lockar över läsaren på sin sida, får en att vilja vara med.

Slutligen: pommes frites. Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att en litterär skildring av hur någon beställer och äter pommes frites skulle kunna te sig så åtråvärt. Men när Per Hagman låter sin romankaraktär Erik sitta på Franska Rivieran och beställa in pommes med Medelhavet som fond – ja, då är jag fast. Det är en hel månad sen jag läste hans senaste roman, Vänner för livet, men jag tänker fortfarande dagligen på pommes frites. Inte på snabbmatskedjans sorgliga strips, utan på riktiga pommes frites med aïoli och kanske bläckfisk och citron. Eller musslor. Efter en dag på stranden, med salt i hår och på hud – men med brist på detsamma inuti. Törstig, saltsugen, hungrig på liten restaurang med havsutsikt, ljumma vindar från vattnet.

Salmiak, vodka, pommes frites. Ingen vidare kostcirkel, men otvivelaktigt utsökta litterära läckerheter.

(Också publicerat på unt.se/kulturbloggen)

Idag är den där dagen som nationen har förberett sig för i evigheter, och jag är inte så intresserad av deras förehavanden – men eftersom jag misstänker att teven kommer att stå på här ikväll oavsett vad jag tycker om det, kommer jag säkert att få anledning att titta lite på klänningarna och maten. Kläder och mat, det enda som är fascinerande med fester av den här kalibern. Och även jag har skrivit en text om äktenskapet, som faktiskt inte alls skrevs apropå Victoria och Daniel – utan apropå den allmänna äktenskapstrend som just nu ligger begravd under den särskilda, kungliga.

Jag tycker att Aase Berg är bra idag, och då säger väl ni: ”Ja, vad är det med det då? Det tycker du ju jämt!” Och ja, det är helt sant, nästan precis jämt och det är just det som är så fascinerande och glädjande. Jag tycker att hon skriver så förbannat bra och resonerar så himla klokt, att hon är sjukligt bra även de gånger då jag egentligen inte delar hennes utgångspunkt. Jag tycker att det i åtta fall av tio är väldigt tråkigt med språkmaterialistisk poesi. Men Berg talar för sin sak på ett sätt som Greider inte kommer i närheten av (jag är förresten inte så förtjust i hans poesi heller).

Men, här en helt annan iakttagelse som jag har tänkt att presentera i evigheter: Bodil Malmstens blogg har blivit så satans bra sen hon flyttade hem till Sverige!

Jag smörjer in mig med Dove Summer Glow och genast är det sommaren 2006 igen. Den glider alltmer från att vara närliggande samtid över till att bli ett förflutet på distans, suddig i kanterna, avlägsen. Sommaren 2006 är en annan värld. Det är sorgligt, jag börjar allt oftare tänka på den som den sista sommaren – det var så mycket som var ”sista” över den. Sista sommaren innan ett annat, vuxnare, liv, sista sommaren på en plats, sista sommaren med människorna. Året därpå var sommaren en enda lång räcka av avslut och förflyttning mellan olika världar, olika liv, både bokstavligt och bildligt. Sommaren 2006 kan inte falla i glömska, men den blir mer undflyende allt eftersom tiden går. Men dofterna, det är med dem jag kan färdas tillbaka ögonblickligt, som om ingen tid alls förflutit – som om jag befann mig på plats igen. Det är, förutom Dove Summer Glow, Sarah Jessica Parkers Lovely, det är Body Shops jordgubbslotion, det är en ansiktstvätt från Biotherm, en olivlotion från Apoteket. Det är också, som idag när en pust kom från granntantens balkong nedanför, doften av petunior. Det är också så sorgligt att tänka på att sommaren 2006 rimligtvis inte kunde veta någonting om vad den skulle bli bara ett år senare, den trodde något helt annat. Den trodde sig vara en första, en början på något – kanske till och med något livslångt. Den trodde att det handlade om att hitta hem, och kanske var det också sant. Och så visade den sig vara – i alltför många avseenden – den sista. Det är nästan – orättvist.


Det här som många kritiska röster säger om vad de anser vara slappa, ointresserade (ibland rentav oförtjänade och tydligen också hatiska) föräldraskap, handlar inte sällan om att kritisera människor för att de inte är beredda till den förändring och uppoffring som ett barns ankomst innebär. Det stoltseras med en uppsjö av ”jag har inget emot att sätta mig själv åt sidan några år” – och det är väl en helt okej ståndpunkt, om det nu vore så att barn faktiskt behövde att föräldrarna helt satte sig själva åt sidan under några år. Det gör de inte. De behöver villkorslös kärlek och oändlig trygghet och visshet om att de i deras absoluta närhet kommer att finnas kvar för dem. Vad de däremot inte behöver: en eller två föräldrar som tillbringar all sin vakna tid med dem. De behöver kontinuitet och en bra grundvardag (tro mig, jag tillhör sannerligen inte dem som tror att kvalitet kan ersätta kvantitet i föräldraskapet, något jag om inte annat blev varse när jag i evigheter fick sota för de tre plågsamt långa veckor jag var ifrån dem i somras). I en sådan bör det finnas utrymme för avvikelser, för att sammansättningen av personer hemma eller i lekparken eller vad det nu kan vara, varierar. Man måste kunna komma hem till ett barn och berätta ”nu har jag gjort något som jag verkligen tyckte om och behövde”. Hur kan barn fara illa av det?

Jag tror att de som säger att föräldrar som vill fortsätta med olika saker sen de fått barn inte fattar att barn förändrar ens liv, har fel. Jag tror det är precis tvärtom. Barn förändrar tillvaron på ett sätt som är omöjligt att förutse, precis allt ställs på ända. Man får ompröva såväl prioriteringar som värderingar. Ideligen. Hur mycket kan en människa förändra sitt liv över en natt utan att det får oönskade konsekvenser? Jag tror oftast på att skynda långsamt. Därför tror jag att det kan vara rent ut sagt dumt att inte försöka behålla några bitar av sig själv, sådan man var innan barn, när man får dem. Inmuta ett område som man känner igen, som är hemtamt, avslappnat, tryggt och självständigt – som är allt det där som man ju faktiskt ska ge sitt barn. Hur ska man kunna förmedla det om man inte har tillgång till det? Hur ska man kunna lära barn något om den här tillvaron, om man inte tar plats i den? Jag tror det är det bästa man kan ge sitt barn, att inte bara kasta sig ut i allt det nya, okända och – i ärlighetens namn – ibland så oerhört skräckinjagande som det faktiskt är att ha barn.

Det här gör mig så deprimerad, eller ja, ledsen kanske. Trött. Bedrövad. Alex Schulman har jag aldrig haft något till övers för (jag har heller inte förstått den här hajpen kring honom som kommit på senare tid – ja, att han visade sig vara en annan än vad alla hade trott, hur då menar ni?), så även om jag tycker att det är väl magstarkt till och med för honom att tala om andra människors förhållande till sina barn i termer av ”hat” (jag är till och med så mycket moralist att jag inte tycker att ordet överhuvudtaget bör användas om någons känslor för andra människor, om det inte är en extrem situation), så är det inte han som förvånar och upprör mig mest. Däremot: Alla dessa kommentarer kring, i det här fallet Linnas, föräldraskap. Allt tyckande, alla pikar, alla självförhärligande inpass – som om de inte låter som desperata försök att klamra sig fast vid en idealbild, så är de iallafall jävligt elaka.

Barn. Jag vill inte heller, som Linna skriver, förklara hur kärleken till mina barn ser ut – för det första går den över både mitt eget språk och mitt förstånd, jag kan inte förmedla det så att det kommer i närheten av hur det känns. Kärleken till ett barn kanske går att jämföra med  det sublima. Det är kärleken det, ja. Det är en sak. Vardagen med barn är en annan, den är liksom vardagen i varje kärleksfull relation, också tröttande, energikrävande, ibland rent hopplöst mycket så. Allt annat här i världen är det tillåtet att säga att man vill slippa – för alla förstår att man inte menar det på riktigt, egentligen och för alltid – men inte barn. Dem ska man inte bara älska besinningslöst (att göra nåt annat än det är för övrigt väldigt svårt), man ska också älska varje stund man tillbringar med dem. Så jävla onödig idé.

Utöver allt detta, så är det förbluffande hur barn och barnuppfostran och val i sitt föräldraskap, alltid är så jäkla okej att tycka till om. Jag vet inga andra diskussioner som lockar fram märkliga saker hos människor som den om barn: folk vill överträffa varandra (i kärlek eller missnöje), vill ge råd, vill tycka, vill moralisera. Jag gör det nog själv ibland, jag har ganska nyss skrivit en lång text (ej publicerad ännu) som handlar om hur vi behandlar våra barn med hjälp av strategier och metoder – och ja, jag är kritisk mot det. Men det är mitt synsätt, min övertygelse när det gäller barn – det är inte godtyckligt tyckande och hitte-på om andra individers föräldraskap. Att man bara har mage att gå in och gräva i och döma om giltigheten i en annan människas kärlek till ett barn, enbart på grundval av att hon försöker teckna en nyanserad bild av hur livet med barn ser ut – det är riktigt frånstötande.

Jag skriver på massa texter, läser Per Hagman och ägnar mycken tankekraft åt mattor, kuddfodral, krukväxter och snittblommor. Däremellan steker jag pannkakor åt mina ungar, bokar en tvättid och googlar på fåtöljer, vaser, blomkrukor.

Och så har jag börjat blogga här också – på UNT:s kulturblogg >> läs! Den är inte istället för det här, den tillhör komplementaritetsteorin. Men nu är det helg, hej.

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: