You are currently browsing the monthly archive for maj 2011.

Vilken lycka att få nya numret av Barnposten och se att nästa huvudbok är dinosaurieböcker med  10 (!) tillhörande leksaksdinos. Jag älskar dinosaurier. Mina barn har hittills uppvisat ett osdevanligt klent intresse för urtidsdjuren, till min stora besvikelse. Men nu får vi en ny chans, på’t igen bara.

Jag är olyckligt nog ute två dagar för sent, men ändå – grattis Margareta Strömstedt på 80-årsdagen!

De är kring 80 nu nästan allihop, de här damerna som genom åren blivit mina litterära, idoler är fel ord, men vad ska vi säga? Rättesnören, hållpunkter? Ideal? Ja, ideal är bra. Jag upptäckte Margareta Strömstedt sent, åtminstone om man betänker att hon framförallt är känd som barnboksförfattare. Men jag kan berätta att det går alldeles utmärkt att läsa böckerna om Majken också som 17-åring. Och vill man inte det, rekommenderar jag Julstädningen och döden och Natten innan de hängde Ruth Ellis varmt. Men allra mest tycker jag om Församlingen under jorden från 1990.

Det var sommaren jag skulle fylla sjutton som jag mötte Margareta Strömstedt; hon och maken Bo närvarade vid 1998 års utdelning av Stig Dagermanpriset, året då det tilldelades Det svenska folkbiblioteket. Det var en regnig dag i Älvkarleby, men Margareta Strömstedt gjorde intryck på mig. Jag skrev ett brev till henne några dagar senare (efter att ha plöjt böckerna om Majken och någon mer), och fick svar ytterligare några dagar senare. Ett vänligt, personligt brev där hon berättade att hon var på väg ut till lantstället med barnbarnen. Jag minns att jag fascinerades av att hon skrev med sin sirliga handstil på fint brevpapper – med rosa tuschpenna! Jag tyckte det var omåttligt coolt. Jag var smickrad för att jag fick svar. Senare den sommaren semestrade jag med vänner i södra Spanien, för första gången utomlands utan föräldrar eller några vuxna överhuvudtaget, och ägnade orimligt mycket tid åt att läsa Bo Strömstedts självbiografi Löpsedeln och insidan – bara för att få veta mer om hans hustru.

Året därpå gjorde jag en intervju över telefonen med Margareta Strömstedt, när jag och Anja Gatu hade tema ”Förebilder” i vårt feministiska fanzine eff. Det var ett fint samtal, och hon ringde och tackade efter att ha fått läsa den färdiga texten. Jag kan inte fatta att det är över 10 år sedan.

Jag smider planer på att fräscha upp, förbättra och göra om den här sajten/bloggen. Och därför vill jag nu fråga min lilla, men ack så kära, läsarskara om ni har synpunkter i frågan? Vad kan bli bättre, vad saknas – vad vill man få ut av en sajt som min? Tack på förhand.

Jag läser Agneta Pleijels fina minnesord över vännen och kollegan Birgitta Trotzig i SvD idag. Där får jag veta att Trotzig och maken Ulf har fyra barn. Varför har jag inte funnit den informationen någon annanstans, varför har inte Birgitta Trotzigs barn omnämnts i något minnesord? I Sydsvenskan kunde man till och med läsa att ”Birgitta Trotzig efterlämnar maken Ulf Trotzig, konstnär”.

Jag vet. Vi ska minnas författaren Trotzig och de verk hon gett oss. Det är de som äger relevans. Särskilt så när det handlar om ett författarskap som Birgitta Trotzigs. Ju finare, större och viktigare litteratur, desto mer opassande och kladdigt tycks det vara att överhuvudtaget nämna sådana trivialiteter som familjen. Jag tror att den här respekten för yrkespersonen, för Författaren, är överdriven, för att inte säga: otillbörlig.

Jag är den första att skriva under på det felaktiga i att kvinnors privat- och familjeliv i tid och otid blandas in och dras upp, även i sammanhang då det inte har ett dugg med saken att göra, medan män ofta anses mer frikopplade från det lilla livets bojor. Men, är det verkligen förklenande för en människa att omnämnas som förälder? Är det meningen att vi i minnesorden över våra stora författare (och för all del andra kulturpersonligheter) inte ska låtsas om att de hade ett liv utanför skrivandet – och ett som säkerligen också påverkade vad och hur de skrev? Att vara förälder är ingen obetydlig erfarenhet i en människas liv.

Agneta Pleijel skriver: ”Hennes författarjag var pessimistiskt, depressivt, med en dragning mot katastrof. Men, som fyrabarnsmamman sa: man kan inte sitta och råma om världens undergång inför sina barn. Så fanns alltså två sidor, en praktisk och jordnära, en måttlös och vild.”

Det är vackert. Och det gör vår bild av Trotzig mer mångfacetterad – helare.

Birgitta Trotzig är död. Jag har bara läst en av hennes böcker, men den jag har läst återfinns bland dem som jag ibland tänker på som ”de bästa böcker jag läst”. Sjukdomen heter den, och är en milt sagt outhärdlig skildring av vilka hål likgiltigheten gröper ur människor – deras relationer till varandra, deras själva existens, samhället till och med. Likgiltigheten som den värsta tänkbara av sjukdomar som drabbar en individ, ett samhälle. Jag har alltsedan dess velat läsa Trotzig igen – det har exempelvis varit min föresats varje sommar de senaste, säg fem åren – men jag har inte förmått. Sjukdomen är en av de tyngsta, smärtsammaste, mest outhärdliga läsupplevelser jag haft, och jag har värjt mig från att gå in i det igen. Men, nu ska jag inte sky Trotzig längre.

Det finns också något annat, något mer som är extra sorgligt med Birgitta Trotzigs död. Det är faktiskt lite samma känsla som när alla ens far- och morföräldrar gått ur tiden, och man inser att det är de egna föräldrarna som kommer härnäst. Trotzigs död blir också en påminnelse om vilka som vi inom inte alltför lång tid också kommer att förlora. Hon föddes 1929, flera av våra största svenska författare är födda i början av 30-talet. Det här är en av många otäcka saker med döden; att den inte är sig själv tillräcklig, utan att den också pekar framåt, mot förestående dödar. Ett ödesmättat ”och sen är det din tur”.

Jag har sågat en bok, och det var inte mer än rätt ska jag tala om. Läser gör man i Helsingborgs Dagblad.

Obs! Det stackars djuret på bilden har inget med innehållet i boken att göra. Verkligen inte.

Idag läser jag i vår lokalblaska Mitt i Söderort en intervju med Lotta Sjöberg som bland annat har startat Facebookgruppen Family Living – the true story. Redan rubriken på första sidan gör mig skeptisk: ”Lotta Sjöberg vill hellre leva än att städa.” Well, kul för henne, men sen när står städning i motsats till levt liv? Intervjun innehåller ett flertal citat och passager som uppriktigt sagt stör mig. Men det här är inte i första hand en text om Lotta Sjöberg och hennes åsikter, utan mina tankar om städning och varför jag irriterar mig på de tendenser i tiden som gör att människor påstår sig välja att leva framför att städa. Underförstått: ägna sin tid åt det som är viktigare och värdefullare än hålla sitt hem rent och i ordning.

”Egentligen borde vi vara mer lata – bara sätta oss ner, förlåta oss själva för röran och bejaka det som är normalt”, säger Sjöberg i intervjun. Varför det? Och vadå normalt? När man kritiserar människors benägenhet att lägga ner tid och energi på att hålla hemmet snyggt, förutsätter man ofta samtidigt att om de bara befriades från omgivningens krav och normer, så skulle de inte vilja använda sin tid till att städa. Som om människor som städar helt enkelt inte sett och getts möjligheten att utvinna det bästa ur sin tid här på jorden. Att man städar och tar hand om sitt hem för att man tycker om det – utförandet, resultatet eller både och – verkar inte vara en tänkbar förklaring.

Jag tycker det är fullständigt meningslöst att göra en grej av att inte städa. Vilka andra aktiviteter gör vi sak av att vi inte ägnar oss åt? Missförstå mig rätt, självfallet finns det saker som har med städning att göra som kan vara problematiska. Fortfarande är det i hög utsträckning en jämställdhetsfråga, och upplever man att man inte delar rättvist på hushållsgöromålen med den man lever med är det förstås problematiskt. Men det är den orättvisa uppdelningen som gör kvinnofällan, inte städningen i sig. Jag har också träffat kvinnor som nitiskt tillgriper städningen för att hålla ångest och självreflektion på behörigt avstånd – självklart är det sorgligt. Men själva städandet är tämligen neutralt, och den som med övertygelse törs påstå att en människa som ligger i hängmattan får ut mer av livet än den som putsar fönster ägnar sig åt trams.

Ingen förnekar att livet innehåller flera, för att inte säga jävligt många, grejer som är långt viktigare än städning. Själv prioriterar jag bort att städa alldeles för ofta, men jag prioriterar bort mina vänner också – livet är dessvärre sådant att man måste välja bort saker man tycker är viktiga. Jag tycker att städning är en viktig sak. Inte livsavgörande, men likväl: viktig. Jag tycker om att ha det rent och snyggt omkring mig, jag lider rätt ofta av att jag inte når upp till mina föresatser i det här avseendet. Men många verkar tycka att om man är noga med att hålla sitt hem rent och snyggt så betalar man ett för högt pris. Lotta Sjöberg säger såhär till exempel:

”Jag blir en sämre mamma om jag går och koncentrerar mig på ungarnas stök. Det är kärlek vi ska odla i hemmet, inget annat.” Det är förutom en ganska ignorant kommentar från en privilegierad utgångspunkt, dessutom felaktigt. Ska vi inte också lära våra barn att hemmet i sig är en viktig plats, som vi tar hand om och sköter om tillsammans? Alla barn är förstås olika, men jag är en bra mamma när jag städar deras rum. Aldrig leker de så lugnt och harmoniskt som när det är nystädat, aldrig är de så bråkiga och rastlösa som när det är kaos runt dem och leksaker precis överallt. Det härliga stöket är en flummig bohemdröm som har rätt lite med de flesta människors verklighet att göra.

Människor städar, människor sköter om sina hem – det är så det går till. Ja, djur håller också rent och snyggt i sina bon. Om jag bara vore en gnutta naturvetenskapligt lagd skulle jag kanske säga att det är ett naturligt beteende. Nu nöjer jag mig med att påstå att städning och skötsel av hemmet utgör en kanske liten men i alla hänseenden väsentlig del av människan som social varelse. Det ingår liksom i dealen, precis som arbete gör det. Vi har ett ansvar för att ta hand om våra hem och bostäder. Vill man betala någon annan för att göra det åt en, feel free – bara det inte sker med allas våra skattepengar.

Det sker också ofta en sammanblandning av städning och samtidens stora intresse för inredning och renovering. Men de är inte synonymer, och faktum är att det ökade intresset för hur vi inreder våra hem inte motsvaras av någon ökning i hur mycket tid vi lägger ner på att städa. Vi städar betydligt mindre än generationerna före oss. Nu anses det nitiskt och pedantiskt att ägna nån timme per dag åt att ta hand om sitt hem, platsen där vi ju vistas större delen av vår tid. Varför skulle vi inte lägga tid på den? Jag finner det fullständigt barockt. (Susanne Backman skriver för övrigt en lysande intressant essä om städning i LO-tidningen där hon bland annat berör just detta med att vi städar så mycket mindre numera, den kan du läsa här.

Jag kommer inte att ägna något utrymme här åt att diskutera motreaktionerna på den allmänna så kallade livstilsshetsen, även om jag ofta finner dem lite, ja, förnumstiga. De reella problem som finns med konsumtion i form av inrednings- och designprylar har med miljö och skenande kapitalism att göra, och dessa förnekar jag inte, men att det skulle vara ytligt? Inte mer så än det är att spela golf eller köpa nya teknikprylar, typ.

Om det är så att människor ser ett värde i att ha ett fint och välstädat hem, så ser jag faktiskt inga problem med det. Jag ser heller inga problem med att man väljer att lägga sin tid på andra saker, det kanske bör understrykas. Men jag förstår inte varför man vill göra en affär av det? Är påbuden om städning i vårt samhälle verkligen så starka att vi måste göra uppror? Knappast. Det är en revolution mot väderkvarnar. Lämna dammråttorna i hörnen om du vill, ingen dör som bekant av det (även om någon allergiker kanske kan må lite dåligt).

Men jag vill helst slippa de insinuationer som gör gällande att människor som aktivt prioriterar bort städningen, lever mer genuina liv än de som inte gör det. Och den unkna (själv)uppfattningen löper som en underliggande tråd genom snart sagt alla så kallade ”uppror” mot städ- och livsstilshets som jag tagit del av. Bespara mig detta, tack.

*

I det här inlägget har jag inte skrivit något om mitt eget förhållande till städning nu och under uppväxten, inte något om hur klassrelaterat det här ämnet förstås är och inte heller något om den DN-artikel av Susanna Alakoski som för några år sedan närmast chockartat öppnade mina ögon och fick mig att förstå att grundläggande kunskaper i städning inte kan tas för givna. Jag hoppas därför att snart kunna återkomma i ämnet.

Vill minnas att jag postat den här bilden förut, på min gamla blogg, men jag är nog böjd att säga att man inte kan se den här bilden för många gånger.

I bloggvärlden har det blåst upp till storm angående barnkläder igen, närmare bestämt om könsbestämda sådana och huruvida det är okej, lämpligt, förkastligt eller kanske faktiskt bara helt neutralt att ta på en pojke klänning. Det började med det här inlägget hos Underbaraclara, och fortsatte med en hel massa skit som jag inte har lust att länka till eftersom jag inte tycker det förtjänar mer uppmärksamhet än vad det redan fått.  Alltid skarpa A.M.O skriver bra om saken här. Själv har jag nu i ett par dagar gått och filat på ett eget inlägg i saken, men eftersom Vildvittra nu skrivit exakt det jag tänker, hänvisar jag er till hennes eminenta inlägg istället. Här kan du läsa det.

Mina döttrar har ganska flickiga kläder rent generellt. De har förstås egna idéer om vad de vill ha på sig ur sina lådor, vilka vi oftast ser till att de får förverkliga, men det är främst jag som ser till att just dessa plagg finns där. Det beror till ganska liten del på att de är flickor, och till ganska stor del på att jag tycker det är fint. Jag tycker det är viktigt att tänka på genusfällor när det gäller barnkläder, men i första hand navigerar jag utifrån mina egna estetiska preferenser. Jag är ganska övertygad om att ifall jag hade haft söner, så hade jag förmodligen inte klätt dem exakt som jag klär mina döttrar nu, men rätt snarlikt. Kanske lite som fina Teres klär sina underbara tvillingpojkar.

Obs! Citatet i rubriken, upphovsman/-kvinna okänd, är ett litet skämt – ett försök att kasta ljus över hur vi kopplar kläder till kön och sexualitet bara. Never mind, om du råkar tycka det är opassande.

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: