Edward Hopper – Cape Cod morning

Det här är inte bara en av mina favoritmålningar av en av mina favoritkonstnärer (nej, originellare än så är jag tyvärr inte, förlåt), det är också ett utmärkt exempel på samma gång både motsatsen och exakt detsamma som jag skrev om angående Rembrandttavlan här nedan. Den här kvinnans blick är ju hela tavlans poäng, den är så tydligt riktad mot något, den styr sin betraktare utan att det ens finns några distraktioner som kan förvilla (eller ja, jag är förstås väldigt förtjust i husets träpanel, svag för när plankor överlappar varann sådär, både på fasad och jalusier) – men hela bilden är en berättelse om vad hon tittar på. Styrningen som finns i Hoppers Cape Cod morning borde alltså gå på tvärs med min uttryckliga vilja att få bestämma själv, men gör det inte eftersom jag inte vet vad hennes blick vilar på. Återigen, det är jag som bestämmer vad som tilldrar sig i det som skulle ha blivit högerkanten om Hopper valt att måla en mer avslöjande tavla. Den här målningen hänger som affisch i vårt sovrum, jag kan titta på den i evigheter, och en dag frågade jag min sambo vad hon tänkte sig att kvinnan blickar ut på. Och tänka sig, hon föreställde sig att det var människor därborta, kanske nere vid vägen, en brevbärare eller så. Ibland ska man inte fråga. För mig är det alldeles, alldeles självklart att hon betraktar en storslagen vy över ett alldeles öde landskap, tämligen orört av mänskohand.