Jag har flyttat – följ med mig till therese-e.com
Hoppas vi ses där!
Nej, jag har inte semester fortfarande – tyvärr. Men jag har flyttat och bor numera på den plats som syns på bilden, eller nåja, iallafall ett stenkast ifrån den. Kärleken kommer vid första ögonkastet, men att komma i ordning och finna sig tillrätta tar lite längre tid. Dessutom ska den här bloggen genomgå en smärre metamorfos inom en överskådlig framtid och till dess ligger jag lågt.
Ps. Citatet i rubriken kommer från en recension av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten (Blackwater) i amerikansk press – en formulering Ekman vid ett flertal tillfällen uppvisat aversion mot.
Jag har förberett mig ordentligt inför två veckor på Öland utan någon som helst aktivitet på det där internet, som ni kan se. Det ska bli outsägligt skönt. Medan jag är borta kan ni fundera över herrarna Orups och Mauros diametralt olika sätt att hantera samma dilemma:
Glad midsommar & sommar!
Cordelia Edvardson skriver om (bristande) respekt inom äldrevården i SvD idag. Det är ganska lätt att göra sig lustig över texten: Evardson har en vän (en bildad herre – av detta görs det en sak) på äldreboende som inte fick träffa en läkare den dag han bad om det. Ergo, han är vanvårdad. Men den läsningen är förmodligen lika elak som den är ofruktbar (även om jag faktiskt också tycker att den äger viss relevans). Men alldeles bortsett från det lite upphöjda, kanske till och med från den så kallade verkligheten alienerade synsättet, så gör Edvardsons text mig beklämd ändå. Hon är inte den enda som höjt rösten om den brist på respekt och värdighet som präglar svensk äldreomsorg. Det brukar människor göra så snart de, via vänner och anhöriga, kommit i kontakt med den och den visade sig vara något annat än man trott innan.
Jag vill göra klart en sak. Jag vet att äldreomsorgen idag har stora brister; jag vet att nedskärningar i personal har gett ringar på vattnet som gjort att vi har en helt annan äldrevård idag än vad vi hade för säg, trettio, fyrtio år sedan. När min egen mamma var ny som vårdbiträde på 60-talet hade man till och med anställda baderskor, dvs personal vars enda uppgift var att duscha och bada de gamla. Att det fanns en köksa var förstås en självklarhet. Arbetsterapi och aktiviteter likaså. Idag förväntas en ofta alldeles för liten personalstyrka tillgodose alla de äldres behov. Ibland är det helt omöjligt, det är sant. Otillräcklighet och stress har jag själv upplevt under de år jag arbetat i äldreomsorgen. Men vanvård?
Kan vi kalla saker vid deras rätta namn? Liggsår, bristande hygien (i vissa fall, hur många gånger har jag inte mött gamla människor som hellre skulle dö än låta sig duschas? Vilket är mest kränkande – att duscha ändå eller att låta bli? Man bedrar sig om man tror att det är en enkel fråga), hån och elaka kommentarer (jo, jag har hört personal inom äldreomsorgen säga de mest hårresande saker till vårdtagare) – allt detta är oacceptabelt och kan ofta klassas som vanvård. Men Cordelia Edvardson, att man ”bara” har tillgång till läkare fyra dagar i veckan och ”bara” får göra sittgympa två gånger per vecka – det är det inte. Man kan önska sig ännu mer av i princip all äldreomsorg, det är sant, men att ropa på vanvård och bristande respekt? Det är respektlöst.
Jag tror, om vi ska vara uppriktiga, att det finns något som dessa människor som kritiserar äldrevården på (enligt min mening) lösa grunder, önskar sig mer än allt annat: att vi inte ska bli gamla och sjuka. Och därför vill de (vi, kanske ska jag säga vi?) att äldreomsorgen ska behandla och bemöta sina vårdtagare som om de vore friska. Men, det går inte. Och även om det gick: det om något vore kränkande. Sittgympa à 20 minuter två gånger i veckan verkar förstås klent för någon som är frisk och kapabel att simma 40 längder i bassängen varje morgon. Men för någon som är gammal och sjuk kan det vara nog, och mer än så.
Edvardson gör faktiskt denna rädsla för det sjuka, skröpliga och gamla helt explicit i sin text när hon skriver: ”Visst var rummen ljusa och välskötta, visst kvittrade fåglarna och vattnet glittrade. Men vad hjälper det när priset är att gästens, jag vill inte skriva patientens, rätt till ett värdigt bemötande sätts ur spel.” Gästens? Om äldreboenden vore aktivitetshotell som man gästade – ja, då skulle det vara en annan sak. Men det är det inte, det är en vårdinrättning för gamla som på grund av sin ålder också blivit sjuka på olika sätt. Sluta genast upp med tramset att kalla patienter eller vårdtagare för kunder och gäster!
Det är en dum idé att behandla och bemöta sjuka människor på samma sätt som man gör med friska. Farligt kan det också vara. Värnar jag ”den dementas orkänkbara själ” om jag släpper ut henne i vinterkylan eftersom hon så väldigt gärna vill det? Jag tror också på individens okränkbarhet, på integritet, på respekt, på värdig omsorg. Men det är bara tomma floskler om de inte anpassas till de människor man möter. Man kan inte alltid rakt av behandla människor som man själv vill bli behandlad. Vad man kan göra: att så gott det går försöka bemöta en sjuk människa på det sätt som är bäst för honom eller henne, och samtidigt alltid försöka att låta bli att gå över den människans gränser. Om någon som är inkletad i bajs inte vill duscha, kanske det är bäst att sätta sig över den personens vilja. Samma sak när någon som river upp stora sår på sina kropp vägrar klippa sina naglar. Men om någon inte vill tvätta håret, gå ut i solen eller delta i sångstunden för att den inte har lust eller ork – så, låt gå. Tycker ni exemplen är triviala? Jag vet inte, men det är de dilemman man ofta ställs inför när man arbetar i äldreomsorg.
Det kanske mest upprörande i Edvardsons text är denna passage: ”Personalen, med några få lysande undantag, var vana att syssla med ”hjonen”. Människor som för länge sedan hade gett upp alla krav på ett respektfullt bemötande. Belöningen uteblev inte. De fogliga hjonen matades, klappades om, och duttades med.” Jag har hört till leda gnäll om att personal inom äldreomsorgen förlöjligar de gamla, och behandlar dem som småungar. Det är, med några undantag förstås, inte sant. Men vissa människor – idag en majoritet på äldreboenden, eftersom man ofta inte får plats där om man är för frisk – är så sjuka att de bara har de mest basala behoven. Att hålla dessa människor rena, ge dem mat och fysisk beröring – för mig har det varit oerhört givande. Det är liksom förstadiet till det som kallas för vård i livets slutskede, och för vissa människor blir den perioden i livet väldigt lång. Alltför lång. (Jag har haft patienter som bott på samma äldreboende i över två decennier.) Jag har torkat ögon, lirkat i mediciner, tvättat mjuka kläder som ska vara lätta att ta på en stel och orörlig kropp, jag har hållit händer och strukit pannor. Vad borde jag ha gjort istället – reciterat Homeros?
Och det är Cordelia Edvardson som kallar dessa människor för hjon. Ingen annan.
Vi kan inte förvandla sorgen över att vi blir gamla, sjuka och orkeslösa till att äldrevården är en respektlös organisation. Den frustrationen får man ta någon annanstans. Klaga, bråka och skrik om äldreomsorgen när den faktiskt inte gör det den ska istället, när den inte tar hand om våra gamla och sjuka på ett sätt som gamla och sjuka bör tas om hand.
Kerstin Ekman kommer med en ny roman i oktober. Man skulle kunna tro att detta är något odelat positivt, men jag känner mig lite…orolig. Romanen heter Grand final i skojarbranschen, och uppges vara en lek med autofiktionens form. Huvudperson är författaren Lillemor Troj, ett inte särskilt väl dolt alter ego till Ekman själv: Ekman heter Lillemor i mellannamn, hennes flicknamn var Hjorth. Självfallet ser jag fram emot en roman som tematiserar och leker med Ekmans egen författarroll, jag har ofta tänkt att jag vill se henne utveckla sina ofta intressanta tankar i ämnet (Ekman är en rätt traditionell berättare, som de flesta vet, men de gånger hon prövat mer experimentella vägar har det blivit oupphörligt fascinerande, som i Gör mig levande igen från 1996).
”Skojarbranschen” – man får anta att det är författeriet och romanfabriken som sådan. Men det är ett annat led i titeln som oroar mig: Grand final. Bör vi tolka det bokstavligt? Jag hoppas inte det. Men i ett flertal intervjuer i vår har Ekman ifrågasatt om det verkligen är lämpligt att ”hålla på och skriva romaner ända in i ålderdomen”. Jag tycker nog det. Jag hoppas att det här inte är någon final alldeles på riktigt. Jag kan inte hantera tanken på ”den sista romanen ur Kerstin Ekmans hand”.
Det ser för övrigt ut att bli en fin bokhöst, av SvB:s katalog att döma. Min egen bok är inte med där, h:ströms böcker är inte det, men jag ser fram emot att också den ska få fysisk form och vingar.
En sak som är bra med att vara sjukskriven är att man får tid att läsa romaner som man på grund av arbetet inte hunnit med när de kom. Förra året kom Therése Söderlinds debutroman, Norrlands svårmod (med undertiteln En roman om ett försvinnande), och jag är uppriktigt sagt lite förvånad över att den inte fått mer uppmärksamhet än den fått – att den inte varit i ropet mer. Jag ser den som en roman som självklart borde tilltala en bred målgrupp, med tyngdpunkt på dem som vi brukar kalla för ”det kulturbärande skiktet”, det vill säga bokmalstanterna. Kritiken var blandad, ser jag vid en snabb titt. En del, bland annat min kritikerkollega på UNT Alexandra Borg, tyckte att den var för lång. Hon avslutar sin recension: ”Likt en resande på en landsväg i Norrland blir jag till slut trött på alla transportsträckor.”
Jag däremot, som aldrig någonsin blir trött på norrländska landsvägar, är av en annan åsikt (och jag gillar inte riktigt den där liknelsen). Det är möjligt att Söderlinds debut inte är så särdeles tajt, den spretar och har svårt att sätta stopp för ordflödet, men jag tycker mycket om den. Svårast har jag för titeln, den är löjlig. (Och den bara förstärker bilden av Norrland som ”det främmande”. Berättelsen utspelar sig i trakterna kring Höga kusten, och – detta tål att påpekas – det är alltså en förhållandevis liten del av Norrland. Har ni läst en bok som utspelar sig i Svealand någon gång? Götaland då? Nä, just det.) Men romanen är bra! Spännande, välskriven, psykologiskt och mellanmänskligt intressant. Tycker jag. Påminner den om något? Jodå. Jag vill här understryka att Kerstin Ekmans Händelser vid vatten är den i särklass bästa spänningsroman jag läst, och Norrlands svårmod kommer inte i närheten av den. Men, den kommer tillräckligt nära för att associationen alls ska göras och det är inte varje dag jag jämför någon med Ekman.
Jag packade väskan och reste norrut ett tag, på vägen köpte jag delar av sommarlektyren 2011.
En av mina vackra gudsöner kom och sov lite på soffan. Jag hade äran att få lyssna på hans mamma, medan jag försökte rensa ut och packa ner min barndom i kartonger. När de hade gått läste jag ut Birgitta Trotzigs Sveket, och visste inte om jag kände en bottenlös förtvivlan eller en okränkbar hoppfullhet – det senare i sådana fall direkt orsakat av litteraturen enastående förmåga att….ja, hela kanske?
Nästa dag åkte vi längs slingriga skogsvägar i Norduppland, och uppsökte tre loppisar. Det här är den vackraste, i en trädgård på en plats vars namn jag inte säger.
På första stället fyndade jag ett par knappt använda och extremt slittåliga militärkängor för en struntsumma. Jag föreställer mig att de kommer att komma väl till pass i det friluftsliv jag smider planer på att leva inom kort. Jag tror också de blir utmärkta som vinterskor till svarta smala jeans i ett kallt klimat. (Problemet är dock att man måste ha termobyxor över nämnda svarta smala jeans när det är så kallt, och då faller en ansenlig del av estetiken.)
Vi åt picknicklunch i bilen i väntan på att en auktion skulle öppna upp dörrarna. Den hölls i Folkets hus i Karlholmsbruk.
Där kunde man bjuda på detta ståtliga lejon. Vilket jag kanske hade gjort om saker och ting varit annorlunda.
Istället åkte vi hem och jag plåtade trendigt te med bloggen i åtanke. Det vänstra paketet en gåva till min pappa, det högra till mig själv.
Sen fick jag smörstekt abborre med iskall chardonnay. Efter det var tanken att jag skulle sträcka ut mig på soffan och läsa en god bok (se första bilden), men eftersom min unge var sjuk och eländig satte jag mig på tåget hem och läste en god bok istället.
Therese gör som doktorn säger. Stilleben. 2011.
”Jag är en gammal ärrad distriktsläkare”, sa min läkare till mig ungefär halvvägs in i mitt halvtimmeslånga besök hos henne igår. Det kunde förstås inte hon veta, men det var det allra bästa tänkbara och mest förtroendeingivande hon kunde ha sagt till mig. Jag visste då att hon skulle fatta de rätta besluten åt mig, eller snarare: hjälpa mig att fatta dem på egen hand.
Jag är rätt sällan i kontakt med vården, oftast rör det mina barn om jag uppsöker en vårdcentral eller ett sjukhus, eftersom jag både haft turen att vara frisk och eftersom jag, löjligt nog, är en person som inte är så bekväm med att uppsöka vård. Jag tycker inte om nakenheten det innebär, framförallt inte den bildliga men jag är inte överdrivet förtjust i den bokstavliga heller.
När jag beskrev på Twitter häromdagen att jag har flera av symptomen på utmattningssyndrom och stress fick jag, förutom snälla tillrop av vänliga människor, också svar från en person som menade att jag inte skulle uppsöka läkare eftersom den personen i sådana fall skulle ordinera ECT-behandling och/eller vilja stänga in mig på psykiatrisk klinik, för det hade han läst i tidningen att läkare gör. Extremt dålig humor eller bara väldigt fördomsfull syn på svensk läkarkår? Jag gissar på en kombination av de båda. Nåja, han hade fel.
Min läkare sjukskrev mig juni månad ut. Hon har ordinerat vila här, en kopp te där. Goda böcker, promenader och lata sommardagar. Det är behandlingen. Inga piller, för där är vi inte än, hon försäkrar att jag återfår min arbetsförmåga relativt snart. Jag vill berätta om henne – kanske för att hon är unik, eller också just för att hon inte är det. Jag har stort förtroende för våra läkare, jag har träffat flera som varit uppåt väggarna vansinniga (en gång lämnade jag en vårdcentral gråtande efter en sällsynt kränkande behandling), men mitt förtroende har ändå varit intakt.
Den doktor jag träffade igår var en förträfflig sådan. Förmodligen den allra bästa jag mött. Hon var något stram, hela tiden vänlig. En mild auktoritet, vars omdöme jag inte för en sekund skulle tvivla på. På sin porlande skånska – hon talade så lugnt och vackert till mig att pulsen genast gick ner, det skrattade vi lite åt – talade hon sakligt om för mig vad jag nu får och inte får göra. Hon var en sådan professionell läkare, och en god människa. Hur vet jag det efter en halvtimme? Jag har bra människokännedom, ni får tro mig på mitt ord.
Fick jag bestämma skulle jag ha henne vid min sida, en liten bit bort men inom räckhåll, hela den här sjukskrivningsperioden – så att hon kunde påminna mig om vad jag bör göra och hur jag ska tänka. Jag föreställer mig att hon har något fint, men lite anspråkslöst lantställe med sjöutsikt och mycket böcker, och dem kan jag sitta och bläddra i medan hon planterar blommor och övervakar mig lite lojt på håll. Tyvärr ingick inte det i den föreskrivna behandlingen. Men det är fint att tänka på och, tror jag, ett ganska bra rättesnöre för i vilken stämning jag ska tillbringa dessa dagar.
Det var en alldeles utmärkt läkare jag träffade – på en helt vanlig vårdcentral i förorten.
Vilken lycka att få nya numret av Barnposten och se att nästa huvudbok är dinosaurieböcker med 10 (!) tillhörande leksaksdinos. Jag älskar dinosaurier. Mina barn har hittills uppvisat ett osdevanligt klent intresse för urtidsdjuren, till min stora besvikelse. Men nu får vi en ny chans, på’t igen bara.
Jag är olyckligt nog ute två dagar för sent, men ändå – grattis Margareta Strömstedt på 80-årsdagen!
De är kring 80 nu nästan allihop, de här damerna som genom åren blivit mina litterära, idoler är fel ord, men vad ska vi säga? Rättesnören, hållpunkter? Ideal? Ja, ideal är bra. Jag upptäckte Margareta Strömstedt sent, åtminstone om man betänker att hon framförallt är känd som barnboksförfattare. Men jag kan berätta att det går alldeles utmärkt att läsa böckerna om Majken också som 17-åring. Och vill man inte det, rekommenderar jag Julstädningen och döden och Natten innan de hängde Ruth Ellis varmt. Men allra mest tycker jag om Församlingen under jorden från 1990.
Det var sommaren jag skulle fylla sjutton som jag mötte Margareta Strömstedt; hon och maken Bo närvarade vid 1998 års utdelning av Stig Dagermanpriset, året då det tilldelades Det svenska folkbiblioteket. Det var en regnig dag i Älvkarleby, men Margareta Strömstedt gjorde intryck på mig. Jag skrev ett brev till henne några dagar senare (efter att ha plöjt böckerna om Majken och någon mer), och fick svar ytterligare några dagar senare. Ett vänligt, personligt brev där hon berättade att hon var på väg ut till lantstället med barnbarnen. Jag minns att jag fascinerades av att hon skrev med sin sirliga handstil på fint brevpapper – med rosa tuschpenna! Jag tyckte det var omåttligt coolt. Jag var smickrad för att jag fick svar. Senare den sommaren semestrade jag med vänner i södra Spanien, för första gången utomlands utan föräldrar eller några vuxna överhuvudtaget, och ägnade orimligt mycket tid åt att läsa Bo Strömstedts självbiografi Löpsedeln och insidan – bara för att få veta mer om hans hustru.
Året därpå gjorde jag en intervju över telefonen med Margareta Strömstedt, när jag och Anja Gatu hade tema ”Förebilder” i vårt feministiska fanzine eff. Det var ett fint samtal, och hon ringde och tackade efter att ha fått läsa den färdiga texten. Jag kan inte fatta att det är över 10 år sedan.
Therese E:s skriverier - allt i text 