You are currently browsing the monthly archive for mars 2010.

När man skriver om kött och böcker om köttindustrin får man bra mycket mer kommentarer än när man skriver om skönlitterära böcker. Det är tur att jag inte skriver för att få kommentarer, för då skulle jag antagligen tvingas ändra inriktning på det jag håller på med rätt radikalt. Därmed inte sagt att det inte är roligt med respons då och då.

Igår skrev Ingrid Elam i sin recension av Ulf Erikssons Överrocken att den använder det pretentiösa för att undvika det patetiska. När jag läste det förstod jag precis varför jag aldrig kan tycka om en sådan bok. Ingenting tråkar ut mig mer än en författare som är rädd för patetik och sentimentalitet. Elam verkade tycka att det var en bra grej, jag tycker att det verkar hemskt. Jag menar inte att jag vill läsa idel svulstiga och patetiska känsloyttringar, men hellre det än ett ängsligt, intellektuellt poserande för att undvika att kanske, eventuellt, bli kallad ”patetisk”. Alla dagar i veckan.

Imorgon åker jag till Uppsala. Almost all work and just a little play. Men det ska bli kul iallafall, att träffa Sus, Katten och att vara hemifrån ett par dagar.

Här funderar jag helt kort över religionens plats i vår samtid.

På fritiden funderar jag väldigt mycket över hur man skulle kunna motivera att en ansenlig del av ens sambos avgångsvederlag bör gå till balkongmöbler från Grythyttan. Det är typ svårare än teodicéproblemet.

Hej, jag är sjuk, och det är tråkigt för jag har egentligen massor som jag vill skriva om här. Igår sprang jag omkring febrig på stan med svetten lackande på ryggen och letade efter min klänning från The Garden Collection – och hittade den! Det var himla tur, för annars hade det varit så vansinnigt ovärt alltihopa. Jag köpte även ett annat plagg, som jag är ytterst osäker på om jag någonsin kommer att använda.

Den här veckan har jag läst en av årets bästa böcker, en bok som jag aldrig ville skulle sluta, en romanvärld som jag aldrig ville lämna. Det går bra att läsa om Darling River här. Tyvärr var jag tvungen att börja med en ny bok så fort den där var slut, och det råkade dessutom vara den tråkigaste bok jag läst på evigheter. Årets tråkigaste bok. Text om den bör dyka upp i Arbetarbladet inom en relativt snar framtid.

[Update: Åh, Aase Berg skriver om Stridsberg i Expressen, här. Det kan inte finnas något mer effektivt sätt att förvandla någon till en våt liten fläck, än att låta den jämföra sin egen recension med en som hon skrivit. Om samma bok.]

Jag måste vila nu, men annars skulle jag ha skrivit om hur sinnessjukt bra Linna är, eller om varför jag alltid måste vara så himla tvärtemot med allt. Läser jag en konsumtionskritisk roman måste jag tvunget tokshoppa, ser jag ett lovvärt initiativ att visa upp kroppar som de är tänker som på autopilot att jag måste se till att bli smalare. Jag är nog väldigt febrig. Eller bara dum i huvudet.

Ja, det är det. Jag har haft två deadlinefria dagar, vilket jag aningen dumdristigt översatt till ”ledighet”. Mycket skönt. Jag outletshoppade massa fint igår, är så nöjd. Ett linne och två klänningar, en kofta och lite accessoarer. Jag har köpt Whyred-plagg för andra gången i mitt liv (den första var en fantastisk kofta jag köpte i Skellefteå och nästan genast tvättade fel, det sörjer jag fortfarande) och slog till på tre stycken på en gång. Jag hittade fina örhängen, så söta och billiga och bra. Idag är det fredag och halva familjen har åkt till Gävle. Jag och ungen som är kvar har rumlat runt på Kulturhuset och ätit plättar med sinnessjukt mycket grädde (barnet, inte jag, jag åt bara mycket). Att vara ensam hemma utan barnen eller ute någonstans på egen hand är inte så konstigt, inte att göra något på tu man hand med C heller. Men det här att köra en singelvagn, duka fram en plasttallrik, diska en vällingflaska. Det är så…halvt. Hur skönt det än är att bara ha en unge att hålla reda på, så är det vemodigt. Men mest melankolisk är iallafall ungen som sorgset stirrar ut i luften och säger sin systers namn. Heartbreaker.

Idag kan man läsa om Susanna Alakoski eller Maria Zennström. Välj själv. Nu kollar jag på Let’s dance och läser Birgitta Lillpers. Vilken ovanligt absurd kombination.

Hej, The Garden Collection-klänningarna är redan slut på nätet. Nu måste jag hitta ett sätt att hänga på låset till butik om en vecka. Nam Les novellsamling Båten är en av årets, nej mer än årets, mest svindlande läsupplevelser. Finns att läsa om i UNT:s textarkiv här. Nu åker jag till Barkarby och outletshoppar. Hej hej.

Elfriede Jelinek utgör inget undantag från regeln att man liksom blir lite bättre med åren. Idag skriver jag i Arbetarbladet om hennes ungdomsdikter. Nu måste jag ge mig i kast med lite ytligheter – vi ses!

Update 1: Det här är verkligen intressant och dessutom vansinnigt upprörande. Nu måste jag genast, förutom köpa Vi Läser för att läsa hela texten och uppröras ännu mer, bunkra upp med de politiskt inkorrekta barnböcker som kan tänkas finnas kvar därute. Ge mig tips, tack. Det får gärna rökas, drickas, knullas och inte minst vara omåttligt magiskt och fantasifullt. Jag håller hårt i vårt nyfövärvade ex av Till vildingarnas land.

Jag har så märkliga dagdrömmar. Jag drömmer om sommar och semester, och det är ju inte så anmärkningsvärt, men jag drömmer också om att jag ska få ligga och dröna på en strand eller gräsmatta med riktigt tjocka böcker – så långt är allting fortfarande helt normalt – och de böckerna är inte vilka tegelstenar som helst utan Lars Noréns dagböcker och Andres Lokkos samlade texter. Jag undrar om jag är sjuk.

Lördag var dejtdag med Catrine. Hon ringde när det var strålande sol och föreslog Liljevalchs. Ett ofantligt klädspaderinferno och cirka två timmar senare – då hade det börjat yra snöflingor i luften, snålblåsten inte nådig! – kom jag dit. Vårsalongen. Det var på det hela taget en rätt ointressant utställning, med några få undantag (t ex Elisabeth Frieberg).

1. Ett av konstverken var dock interaktivt. Vi flyttade glatt om alla pappersdockor och skapade min framtidsfantasi om familjen (med undantag för att jag hoppas att C ska ha två ben även om åtta, tio år).

2. Vin och oliver på Tranan. Jag blev lite full.

3. Catrine skriver dagordning, den här gången med rojalistiskt motiv. Seriöst.

4. Skitseriöst.

5. Middag på Kharazmi. Det här är efterrätten, baklawa till Katten och saffransglass till mig. Mer vin.

Sen gick vi till Kåken och drack cava med mina gamla, fina vänner. Vid det laget hade jag slutat plåta. Idag har jag varit trött och bakis och nyss sett  Julie & Julia. Imorgon ska jag tydligen jobba igen.

Fredagkväll och jag sitter och äter upp min tjejs smågodis och läser bloggar, modetidningar och snart lite mer i en novellsamling som är lika bra som den är hajpad. Kajsa skriver utmärkt, utsökt bra om CRFN:s Naturen här, läs! (Jag är också lite rädd för CRFN, btw.) Idag har det varit en alldeles toppenbra typ ledig fredag, det var inte avsikten men jag har bara läst sporadiskt i novellsamlingen och ägnat resten av tiden åt att köa på passexpeditionen, äta med barnen på McDonald’s, hänga lite på Kulturhuset, göra nödvändiga inköp och gå på bio med Elin, Shutter Island. Bra film, den sortens film jag behövde. Jag tycker att jag börjar bli så bra på att identifiera mina behov, är det något med åldern tro? Det var Elins födelsedag igår, och det är alltid såhär års som jag börjar tänka på hur gamla vi är nu, Elin fyller år tidigast på året av oss i kärnan av gamla vänner, de som varit med från högstadiet och dessförinnan. I år är det 29 vi blir. 29 är definitivt en ålder efter ”ungdomen”, ni kan försöka lura mig med denna ungdomsfetischerande kultur, men 29 är vuxet. Inget annat. Och som vuxen känner man sina behov – tyvärr tycks det sammanfalla med tilltagande bristande möjligheter att tillfredsställa dem. Well.

Hajpade noveller och cappuccino makes a Friday afternoon.

Shutter Island. Ben Kingsley var med som ni kan se. Jag har en gås oplockad med honom sen många år tillbaka. Tretton närmare bestämt. Jag gick i nian och hade snöat in på Gandhi. Läste biografier, skrev specialarbete, såg filmen. Går glad i hågen till svensklektionen för att fortsätta med mitt arbete, när vår lärarkandidat Staffan plötsligt har den dåliga smaken att tala om för mig att det är Ben Kingsley som spelar Gandhi i filmen. Inte en indier. Sällan har jag blivit så desillusionerad. Staffan, Ben – jag förlåter er aldrig.

Och trettio tulpaner för 100 spänn på Medborgarplatsen.

[Update – vi leker valfritt inredningsmagasin:  ”Den art deco-inspirerade, gröna vasen från Uppsala Ekeby är ett loppisfynd som Therese gjorde en sommar på rundtur bland norra Upplands loppmarknader. Här och var har en flisa gått, men vasens nästan vulgära skönhet gör den till ett av de föremål som ligger henne varmast om hjärtat. – 300 kronor kändes mycket först, men idag är jag innerligt glad för att jag för ovanlighetens skull inte snålade ur, berättar Therese.” ]

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: