You are currently browsing the monthly archive for januari 2010.

Är det bara jag, eller är inte världen rätt ful just nu? Det kanske är för att februari & mars lurar runt hörnet, årets vidrigaste transportsträckor av slask, blötsnö, grus och smuts. Och så allt det gråbruna. Stockholm i grå skrud, Stockholm i brun skrud. Jag läser en så dålig bok också, och jag är trött på förutsägbarheten på DN Kultur och ännu tröttare på den ännu mer tröttsamma förutsägbarheten i det här orimliga bashandet av DN Kultur, som om det vore en skrift signerad Satan själv (eller vilken figur man nu bör välja som representant för kulturförflackning). Det är helt okej kulturbilaga för guds skull, avgjort är Svenskans bättre, men så illa är det inte. Jag tycker det finns så många skäl att vara arg just nu, så många olika saker och alla förtjänar de (med undantag från ungarna, mina that is) en släng av sleven på nåt vis. Hur arg jag är på nykonservatismen törs jag inte ens tänka på utan att få en infarkt. Jag tycker det är rätt tråkigt att vara arg, men man får vara glad åtminstone för att det hjälper till vid skrivande och träning. Åh, inget är som vreden och löprundan (men nu är det tyvärr alldeles för kallt för att springa omkring och svära och dra i sig massa kalluft), a match made in heaven.

På min förra blogg brukade jag ha inlägg med titeln ”Pausfågel” nu och då, och det var precis som det låter helt enkelt olika fågelbilder som jag la in istället för att skriva ett matnyttigt blogginlägg. Nu kan ni se ett gäng kråkfåglar (även kända som den familj inom ordningen tättingar som hyser de största fåglarna) i sidhuvudet, de är ett resultat av att jag den senaste halvtimmen bildgooglat fåglar som en galning. Fåglar är nämligen inte bara något som jag bloggar för att markera en kort paus i bloggandet, det är också väldigt ofta fåglar jag letar bilder på när jag tar en kort paus i jobbet. Som nu. Jag har hittat massor, och om det inte vore för att jag är väldigt dålig på att hålla blogglöften, så skulle jag utlova en serie om döda fåglar i konsten. Vi får se, vi får se.

Jag tycker det är motiverat att ställa den här frågan:

Varför finns det så få ”begåvade, intelligenta, klarsynta, välformulerade, självständiga och genuint excentriska” – MÄN?

Tron på deras existens bygger på en allmän – och tyvärr mycket utbredd – villfarelse.

Anne Swärds nya roman, Till sista andetaget, är på alla sätt fantastisk och jag vill, som jag påpekar här, påstå att det vore skandal om den inte renderade henne en nominering när Augustjuryn säger sitt.

I romanen finns bland annat en passage, som jag inte kan hitta just nu, som handlar om att det är de svaga människorna som kommer åt en – de starka kan man skaka av sig. Det är inte bara vackert skrivet, det är dessutom sant.

Saker – på det kulturella området – som jag har konstant dåligt samvete för:

1. Att jag köper mina böcker på nätet och inte på Hedengrens eller Söderbokhandeln.

2. Att jag inte läser i närheten av så mycket utländska kultursidor – och tidskrifter som jag både vill och borde.

3. Att jag har ett så klent intresse för äldre historia, vilket främst drabbar a) historiska romaner och b) litteratur skriven före säg, sekelskiftet 1800-1900.

Det är förstås mycket mer, men jag tror att de är tre är de värsta. Fast just idag är det dåliga samvetet behagligt inbäddad i en däst paltkoma utan motstycke, då jag steg upp till ett frukostbord dukat med dessa fantastiska bananpannkakor. Vi åt dem med kiwi & keso samt blåbärssmoothie enligt nedan.

Jag har glömt bort att läsa Bodil Malmstens blogg, jag har – som man säger norröver – aldrig läst den på flera månader. Det var något med att jag inte gillade tejpfamiljen och sen föll den i glömska, bara för att jag glömde länka till den härifrån. Det är ordnat nu. Finistere.se – je t’aime. Det är bra också, för då har jag massa rolig läsning att ta igen. Jag behöver det idag, för jag är lite bakis och lite förkyld. Saker som är bra sådana dagar: Bodil Malmsten, Damernas värld, Carl-Johan Malmbergs essäer, krämig skaldjurspasta från saluhallen i Sickla (som jag fick till lunch av min snälla tjej, tack!). Har också bokat biljetter till Zürich i april, det ska bli hur roligt som helst. Den här kroppen har inte lämnat landets gränser sedan september 2007 och det är fanimej skandal.

Update: det där var ju ljug. London i maj 2008. Men ändå, men ändå!

Jag älskar Linnas träningsskola.

I fredags var jag på Nationalmuseum, för att hinna se Caspar David Friedrich-utställningen ”Den besjälade naturen” , som plockades ner igår/idag vad jag förstår. Det var (förstås) iskallt och soligt, vilket är en kombination som gör mig på strålande humör. Jag började med att äta grönsaksbuffé på Atrium, restaurangen som huserar på Nationalmuseum. Den är god, men den var bättre sist jag var där, i våras. Att endast ha stekt/grillad (whatever) broccoli som varmt inslag tycker jag är lite fattigt. Jag kompenserade det med att äta jättemycket. Sen såg jag utställningen och den var…bra. Inte mindblowing bra, men bra. Tavlan nedan, ”Morgonlandskap med by”, var en av mina favoriter. Jag tittade uteslutande på målningarna, alla skisser gick jag bara förbi.

Caspar David Friedrich ”Morgonlandskap med by”/Nationalmuseum

Ibland är det läge att detaljstudera en konstutställning, ibland är det läge att bara fastna framför de tavlor som man ja, precis, fastnar för. Bildkonst är för mig en väldigt intuitiv upplevelse (lite som poesi) och ofta vill jag bara låta mig förföras ögonblickligen. Gör jag det kan jag stå kvar länge. Annars går jag. När jag är på det humöret är jag väldigt tacksam för att jag inte jobbar med konstkritik särskilt ofta, då när jag bara vill ha det jag gillar. Ganska ofta är det  figurativt måleri, men långt ifrån alltid. Vad det däremot nästan undantagslöst är: stort. Rent bokstavligt alltså. Jag vill att konst ska ha stort format, jag vill att det ska vara större än mig, högre, bredare. Jag vill att det ska vara mäktigt.

En annan insikt om min konstsmak som jag fick (på nytt) var att jag föredrar den besjälade naturen utan människor. Ja, helst utan spår av mänskligt liv överhuvudtaget. Jag vill ha landskapen vidsträcktra, orörda, naturen otämjd. Rå eller finstämt vacker, skogsmystik eller sjöidyll spelar mindre roll. Bara jag slipper människor, byggnader och transportmedel. Allra mest vill jag faktiskt slippa just det senare. Jag uppskattade inte Friedrichs segelbåtar således. (Det här betyder alltså inte att jag generellt inte gillar människor avbildade i konst, det handlar om det slags konst där de bara stör – lite som mänskligt liv faktiskt bara stör i vissa delar av naturen i verkligheten också.)

Det är möjligt att det är en kombination av just de här båda, faiblessen för det stora och för den orörda naturen som gör att en av mina absoluta favoriter på Nationalmuseum återfinns i de permanenta samlingarna, närmare bestämt i 1800-talsrummet:

Marcus Larsson ”Vattenfall i Småland” /Nationalmuseum

Tycker man att ”suggestiv” är ett utnött adjektiv för omdöme om konstverk, får man ta tillbaka inför den här. Jag kan stå i evigheter framför den. Inte just i fredags tyvärr, för då skyndade jag vidare in till stan – himlen ute hade samma fantastiska skiftningar som Friedrichs, skillnaden mellan konst och verklighet hårfin – shoppade lite på H&M och åkte hem och läste Anne Swärd. Det var en väldigt bra fredag. Nu är det måndag och jag målar naglarna, tittar på Meryl Streep i ”Vanity Fair” och läser gamla inlägg på Shampoo Rising, som ett slags besvärjelse i hopp om att den ska återuppstå. Snart blir det Marguerite Duras för resten av kvällen.

Det här var en debutroman som det var ovanligt svårt att skriva något om. Det är en väldigt undflyende bok, och jag tror att det är just det som gör den svår att säga något vettigt om. Är det möjligt att säga att en roman som är lös i konturerna ger en snarlik kritk? Jag vet inte, men det är ändå rätt symptomatiskt att den annars så skarpa Nina Lekander är såhär svävande. Ja, jag tycker hursomhelst att mitt ”Kritik 2010” började rätt svettigt.

Och därmed dags att stämma av hur jag lyckades med avsikter och ambitioner. Såhär skrev jag på min gamla blogg för ungefär ett år sedan:

”Jag har en del föresatser: läsa mer lyrik (det har jag redan sagt), gå ner ett antal kilon, läsa minst två modetidningar från pärm till pärm per månad och därmed återta den del av min identitet som kan benämnas som modeintresserad, komma på en lösning på boendesituationen, göra kloka och eftertänksamma klädinköp (gärna med dansk design/inspiration som aldrig slutar vara den bästa), skaffa mig minst en återkommande uppdragsgivare som betalar mer än symboliska summor, bli bättre på att ta bort fläckar på barnens kläder i tid, återskapa mitt kosmetika-/hudvårdsförråd som sinat betänkligt, måla naglarna lite oftare, eventuellt också spendera mindre tid framför datorn om ovanstående ska gå i lås.”

Så, hur har det gått, hur har det gått? Kilona gick jag ner några av, men tyvärr har jag gått upp dem igen. Jag har läst betydligt fler modetidningar, men tyvärr snittar jag nog på en i månaden. Någon lösning på boendesituationen är inte i sikte, men ständigt i åtanke. Jag har faktiskt gjort en del eftertänksamma klädinköp: baströjor, dyra stövlar från Filippa K (nu menar jag inte att dyrt är synonymt med eftetänksamt, utan snarare att det är en investering för framtiden), saker som passar med sådant som redan finns i garderoben. Men jag har tyvärr inte tillräckligt med pengar för att vara så eftertänksam som jag skulle vilja. Jag har lyckats återskapa delar av sminkförråd och badrumsskåp: väntar som bäst på Dermalogica-leverans från Jersey, har införskaffat en foundation från Smashbox och fått en Lancôme-mascara. Vad jag fortfarande saknar är en riktigt bra basögonskugga och ett fint rouge. Mina naglar är tjusigt rödmålade för kännedom. Jag har inte behövt bli bättre på fläckborttagning eftersom nedsmutsandet sker med allt lägre frekvens.

Nu till det roliga: ja, jag har skaffat mig nya uppdragsgivare – två stycken närmare bestämt – de betalar inga astronomiska summor direkt, men hyfsat bra och det är sådant man får vara nöjd med. Väldigt bra. Och sen lyriken, lyriken! Åh, jag har aldrig läst så mycket poesi som under 2009. Lite slarvigt, efter en snabb blick i hyllan, räknar jag till nio lästa diktsamlingar. Det  måste vara en ökning med flera tusen procentenheter. Tragglandet med ”Efter arbetsschema” i slutet av 2008 hade mycket väl kunnat kväsa det här lyrikintresset i sin linda, men lyckligtvis gjorde det inte det. Jag är omvänd. Och lycklig.

Nu är det 2010, och mina föresatser är: åter införliva motion/träning som ett naturligt inslag i vardagen, se mer film på bio (jag såg förresten ”Milk” 2009 också – fantastisk!) OCH på dvd, se mer konstutställningar (ämnar börja med det redan imorrn genom att besöka Nationalmuseum och Caspar David Friedrich i sista minuten), fortsätta med lyrikläsandet, jobba lite redaktionellt nu och då (en vecka på UNT snart är redan inbokad), se till att inte få restskatt, lära mig själv att det är okej att köpa mest svarta kläder eftersom jag både trivs och passar bäst i det, göra roliga saker med mina barn (Junibacken, fika, lekar – you name it), läsa mer utländska (kultur)tidningar. Sitta mindre vid datorn, goddamn.

Dags att styra upp det nya decenniet.

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: