På romantiseringslistan har jag bara lämnat utrymme åt fem företeelser, vilket när jag skärskådar mig själv är rätt snålt tilltaget – jag är uppenbarligen en sådan som romantiserar rätt mycket grejer. En väldigt värdig #6, eller ska vi kalla det för ”bubblare”?, är hursomhelst ytterligare ett land: Kanada. (Det i sig motiverar ju att det inte kom med, det får inte vara bara en lista med länder jag romantiserar.) Det har mycket, mycket lite med OS att göra, det sportintresse jag har begränsar sig till att göra inte titta, men det var det som aktualiserade hela romantiseringen.

Vad ska jag säga om Kanada? Troligast började det med L M Montgomery, med Anne på Grönkulla, med Emily. Och förstås filmatiseringen, Prince Edward Island som ett ouppnåeligt, romantiskt paradis. På senare tid har Alice Munro skickligt, med sina ojämförliga stämnings- och miljöskildringar, svingat mig tillbaka till denna längtan efter det stora landet i väst. Märk väl, det stora landet i väst som inte är USA. Kanada är som en negation av USA, men som ändå lyckas behålla det grandiosa, mäktiga, fascinerande. Det var förmodligen i nån Michael Moore-film som jag såg kanadenserare höja på ögonbrynen åt amerikanernas vapenkärlek, samtidigt som de förkunnade att de aldrig låser dörren. En annan mentalitet alltså, men det är inte primärt det som jag är ute efter när jag har Kanada på näthinnan i mina rosa drömmar, utan naturen, den vilda, otämjda – det öde. Grizzlybjörnar och väldiga älgar (vad det nu ska vara bra för att romantisera dem, jag har knappast lust att träffa dem, men jag tycker om tanken på att de finns där), gigantiska skogar med likaledes gigantiska träd och ja…det vidsträckta. Varför är jag så besatt av tanken på det ödelagda, orörda?

Vore det inte för att detta maniska intresse för det som är orört sammanfaller med att jag faktiskt börjar tycka bättre och bättre om att bo i Stockholm, så skulle jag bli lätt orolig. Vilket jag alltså gör, gillar Stockholm mer alltså. Tysta Vasastan (där finns verkligen kvarter som känns som om de bara består av idel vackra huskroppar, inga andra störande element, inga människor, ingen företagsverksamhet, bara…hus), Söder eller hemma i förorten spelar inte så stor roll. Jag gillar vad jag har tillgång till och jag gillar att det faktiskt känns som om jag bor här, och inte bara som om jag är på besök.

Idag är det söndag, en vanlig Stockholmssöndag och Alla hjärtans dag som jag tillbringat med att: läsa morgontidningar (inte så smart av DN att dumpa Karolina Skande för Malin Crona), sitta på Medisbibblan och läsa om kött (jag hoppas att jag länge ska minnas varför jag inte bör köpa kyckling), köpa valentinpresent till C på Lush, småhandla lite, leka med barnen och ta en promenad. Se Project Runway och göra budget och ekonomisk kalkyl för mars. Nu ska jag läsa mer om kött, bläddra i Residence och Plaza Interiör. Söndagar är fina, de är ett hopplock av ditten och datten, inga förväntningar ställs på söndagar, det är därför de ofta blir så bra.