You are currently browsing the monthly archive for maj 2010.

Vi förlängde helgen, eller om vi valde att lyxa till det en måndag, men hursomhelst fick vi iallafall barnvaktserbjudande och då passade vi på att äta på Ljunggren och flanera lite på söder. (Jag flanerade lite ansträngt, eftersom mina skor skavde på alla upptänkliga ställen på fötterna, men ändå.) Jag tog massa kort på maten, vi åt vårrullar och dumplings, sushi och koreansk biffsallad, men de försvann.

Men dokumentationen av efterrätten fick jag iallafall behålla. Den var alldeles utsökt kan jag tala om.

Rinnig chokladcupcake med bananglass och ett chips gjort på matbanan, och så en mangosås (som verkligen hade en smak av te också, grönt gissar jag kunnigt – not). Stunning, stunning. Åh, som jag har ätit den här helgen. I fredags åt jag crêpes på ett crêperie, också i Götgatsbacken typ, med Elin. I lördags lagade C den bästa risotton ever, med citron (tack Johanna för tipset!), det följdes åt av ett 3-årskalas igår med allt vad det innebar av fika och tårtor (hembakt dessutom, rubbet!) och så detta idag. Jag måste verkligen komma igång med min träning så att jag kan fortsätta att äta, inte i betydelsen lassa in livsuppehållande föda, utan i den där lustfyllda, sexiga bemärkelsen där mat bara är en evig njutning.

Och igår joggade jag och för första gången på evigheter hatade jag det inte. Det var så vansinnigt förlösande och glädjande att jag ville gråta av lättnad. En otränad kropp är lite som en trotsig, inåtvänd tonåring som inte vill spela spel med familjen en lördagkväll. Den stretar emot, den blir arg, den vägrar erkänna det, men någonstans, där allra innerst inne så vill den – tonåringen som vill vara med och spela, och kroppen, den vill träna, den vill springa. Och om man bara lirkar med den på ett snällt sätt (tack igen Linnas träningsskola!), så kommer det förr eller senare, den riktiga och äkta glädjen över att få röra på sig. Igår kände jag för första gången på allvar att det fanns något annat innerst inne, det var skitjobbigt ungefär tolv, tretton minuter av de femton jag sprang, men så var det en kort liten stund där jag kände något annat. Jag blev påmind om varför jag älskar att jogga. Det är svårt att motivera sig att göra det igen utan att känna det, så jag är lycklig.

Jag har också äntligen, efter hundra misslyckade försök, lyckats hitta rätt avsnitt i min Podcaster och flyttat över det till iPoden, och lyssnat på Therese när hon talar om skönhet i Livet & döden. Det var mycket bra, gör det ni med.

P.S Skälet till att jag inte skriver om Ship to Gaza här är att jag inte kan ta in det, jag blir för arg, för uppriven för att ens försöka.

Idag skriver jag om Tove Lefflers Den kärleken i Arbetarbladet, den står att läsa här.

Och i Helsingborgs Dagblad skriver jag om Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus.

Hej, idag har jag försökt att arbeta så lite som möjligt – inte sådär väldigt avsiktligt, men jag har liksom förhalat och förhalat görandet tills det i princip var för sent och jag tvingades avsluta dagen med en supereffektiv timme. Vad jag gjorde istället:

Åt lyxlunch på Ljunggren med Emma och Kerstin. De syns inte på bilden, det gör bara maten som var väldigt god, kyckling med sataysås och het gurksallad med jordnötter. Jag tror att det är dags att offentligt avskriva min jordnötsallergi nu. (Hör du det, mor?)

Köpte en mycket dekorativ tysk rådjursfamilj som jag ämnar pryda en hylla i barnens rum med, den dag det står klart (när det sker är ytterst oklart). Rådjuren är nytillverkade, men man använder de gamla formerna för tillverkning fortfarande och därnere i Tyskland sitter tanterna på rad och fixar dit prickarna, enligt butiksinnehavaren Karin på Retro Etc, en alldeles toppenfin butik på Folkungagatan. Dit kan man gå även om man som jag är lite småskraj för SoFo, för tekniskt sett kan ju Folkungagatan inte vara söder om sig själv. Nu ska jag läsa lite i den dåliga bok som jag ägnat dagen åt att undvika, och sen ska det tittas på Mad Men. Om jag inte har sett minst två säsonger av två tv-serier innan sommaren är slut kommer jag att få något slags straff. Vilket är ännu inte bestämt, men jag ska utdela det alldeles själv. Hejsålänge.

Det här är Girl holding lemons av William-Adolphe Bouguereau, från 1899. Ja, ifall det var någon som hade planerat att opponera sig mot min utläggning nedan om citronens utsökta skönhet och allmänna förträfflighet.  Var god svälj den invändningen, tack.

Det här är Hotel de la Couronne, i Solothurn, Schweiz. Jag har aldrig bott på det alltså, men när vi var i Solothurn i april (en väldigt fin stad för övrigt) hittade jag det och blev ögonblickligen förälskad. Det ser alldeles lagom tjusigt och bedagat ut på samma gång, det är precis den sortens byggnad som sätter igång min fantasiförmåga. Vilka som bott där, vilka de varit och vad de gjort. Det är precis den här sortens hotell som jag romantiserar när jag romantiserar hotelliv.

Jag dricker Coca-Cola Zero med citron. Det måste vara det största självbedrägeri som man kan hålla på med på området söta drycker, detta att tänka att det är toppen att dricka läsk som inte innehåller några kalorier. Men vad innehåller det då? Gift, I presume. Citronen däremot, det är inte att ljuga för sig själv, det är bjuda sig själv på något av det bästa som den ätliga världen har att ge. Citron är den bästa citrusfrukten, jag älskar hur de ser ut, hur de doftar, hur de piffar upp spaghetti och vatten, hur de passar i desserter och nästan all mat och hur goda de är att äta au naturel. Det är ett så vackert ord också – citron. Jag skulle kunna skriva väldigt långt och omständligt om min kärlek till citronen. Citroner är så vansinnigt…begärliga!

Här kan ni förresten läsa min intervju med min före detta klasskamrat, konstnären Joakim Forsgren. Han är också aktuell med Konstfacks vårutställning nu.

Jag tycker att ni är snälla som inte försiktigt eller bryskt påpekar för mig att det är hyacinter – och inte några nycklar till orkidéer – som växer i rabatten i Visby. Jag skyller på vinet, på pastakoman, på min upprymdhet över att vara ensam på resande fot – och på min i barndomen grundlagda och förgivettagna, lite märkliga ekvation blomma + Gotland = orkidé.

Gotland gav mig också ramslök. Det kan vara det bästa som kommit i min väg sedan gräslöken.

Jag är i Visby. Det är en så kallad tjänsteresa, jag ska jobba imorgon i Alva socken, men nu är jag här på Wisby hotell och jag har varit ute och ätit italienskt på Isola Bella – utmärkt mat, massor massor med skaldjurspasta – nu dricker jag vitt vin från minibaren, och alltihop känns ofattbart lyxigt. Hotell, äta långsamt medan jag läser (Ebba Witt-Brattströms minnesbok från tiden med Grupp 8 – en del illustrationer kändes lätt pinsamma att låta bordsgrannar ta del av, frankly. Men stärkt av bokens budskap lät jag trotsigt tecknade underliv ligga i öppen dager.). Ensamhet. Jag tänker på dem som ofta är ute och reser, som klagar på att flänga och alltid bo på hotell. Motviljan mot kringflackandet förstår jag mer än väl, jag älskar att vara hemma, att slippa hålla på så himla mycket med packning, väskor och släpande. Men alla dessa invändningar mot just att bo på hotell, att det är så opersonligt, att det inte känns hemtamt och så vidare – det blir så uppenbart att det liv jag lever är så långt borta från sådant. Det finns helt enkelt inte en chans att jag skulle hamna där. Jag älskar känslan av att vara egen, fri och ensam i ett rum som jag bara kan komma och gå i. Inget ansvar, inga måsten.

Jag känner att jag är på väg att romantisera hotellivet lite nu.*Jag menar inte affärsresorna eller charterveckorna nu, jag menar detta att faktiskt bo på ett hotell. Minst en månad, kanske mer. Jag skulle vilja göra det. Det är naturligtvis lätt hänt när man bor på hotell sådär vart tredje år, men det har nog också att göra med att jag relativ nyligen läst Patti Smiths Just kids. Paradoxalt nog, eftersom det verkar ha varit rätt vedervärdigt att bo på just Chelsea Hotel den där perioden – inte min kopp te, inte det klientel jag drömmer om att hänga med – men det triggar ändå igång något. Så också Tove Lefflers debutroman Den kärleken, om Anne Charlotte Leffler, som jag nyss läst och där längtan efter långa hotellvistelser (gärna i Italien, tack!) väcktes. Det finns ett slags mystik kring det där, som handlar om frihet och intellektualism, tror jag. Varför jag längtar efter det senare återkommer jag till i nästa punkt på romantiseringslistan. Det är rätt fånigt.

Visby är idel vackra byggnader. Jag hittade den finaste ever, här:

Vet ni vad som finns därinne? Jo:

Ett dagis! Allvarligt, jag blev så deprimerad när jag tänkte barackerna som mina ungar vistas i om dagarna. Det är ett toppenbra dagis på alla sätt och vis, men det är inte ett sådant här hus, en sådan här byggnad. Jag kanske måste flytta till Visby. När barnen slutat i förskola, kan de gå i skolan som ligger på andra sidan gatan bara:

Det finns fina blommor också – sådana här orkidéer och andra jagade jag Gotland runt i hasorna på min pappa och min bror när jag var liten, men det är en annan historia.

Fint!

*Jag har inte glömt min utlovade lista över saker jag romantiserar. Det är bara det att själva idén med listan har fått mig att tänka på de sakerna, och när man synar dem ingående är det hela rätt pinsamt. Men jag återkommer nog ändå, men med den brasklappen att jag sannerligen gör det mot bättre vetande.

”Jag tycker inte om att prata om litteratur. Om jag inte får betalt för det, gör det med någon som är lika vansinnigt litteraturnördig som jag eller någon som jag känner väldigt väl, så vill jag helst inte.

När min frisör efter att ha frågat vad jag jobbar med, ställer den oundvikliga frågan ”Kan du tipsa om någon bok?”, är jag i det närmaste beredd att resa mig upp och gå med halva håret avklippt. Och jag skulle inte gå med i en bokcirkel om så någon höll en pistol mot mitt huvud.

Det är som om hela kroppen stretar emot – gör det inte! Det är så fånigt, visst vet jag det, men jag har mina skäl. För det första är litteraturkritiken mitt yrke, och det betyder inte bara att jag ändå ägnar sinnessjukt mycket tid åt litteratur som det är, utan också att jag helt enkelt är bättre på att skriva om litteratur än att prata om det.

För det andra är jag väldigt obekväm med att känna mig pretentiös, anspråksfull eller – i värsta fall – elitistisk. Be mig om filmtips och jag kan glatt rekommendera Legally Blonde eller Erin Brokovich, men om någon vill ha en bladvändare till bok och jag föreslår någon obskyr volym med prosalyrik, ja, då känner jag mig dum och snobbig.

Men det verkligt viktiga skälet till att jag helst inte dryftar litteratur om förutsättningarna inte är de rätta, är helt enkelt att det känns för privat. Det är personligt, hudnära och utlämnande. Att säga att en berättelse kryper under skinnet på en och skakar om ens person i grundvalarna – det är att stå med hjärtat i handen.

En gång gav jag bort en bok till en person som betydde väldigt mycket för mig. Jag tyckte att det verket berättade något om hur jag såg på vår relation mycket bättre än jag skulle ha gjort det själv. Det är bland det naknaste jag har gjort någonsin.

Litteratur är intimt. Vad jag läser kan vem som helst få veta, men vad det gör med mig som människa vill jag helst inte prata om. Det kan ni kanske läsa i någon tidning någonstans.”

Krönika publicerad i Norra Västerbotten 24/4-10

(PS. Jag skriver sådana regelbundet, men de läggs inte ut på webben. Men kanske  här. Ibland.)

Jag vill inte jobba, jag tackar gud för att min tjej har fått ett kneg som innebär att jag från och med idag hämtar och lämnar på dagis varje dag, plus är hemma med barnen en dag i veckan. Jag tror knappt mig själv när jag skriver det här, alla vet – och jag med, var så säker – att det är ett slit, ett hundgöra, att sköta ruljansen med barnen vareviga dag och prestera något slags middag ovanpå alltihop. Att följa med i deras nycker: gå hem, sitta i vagnen, vägra hålla i handen, stå i vagnen, köra vagnen själv – bara hemvägen från dagis är vissa dagar helt olidlig. Och ändå. Jag känner ett slags frihet. Äntligen en rutin som sätter ramar och gränser kring mina ibland alltför uppfuckade arbetsdagar, som sätter starttid och stopptid utan utrymme för kompromisser. Det finns ett slags vila i det, åtminstone nu. Och en glädje också förstås, jag får vara mer med mina ungar. Jag vill det.

Det här gör att jag nu också helst läser bloggar som på ett eller annat sätt handlar om barn och livet med dem, de flesta har jag hittat via Linna, som i sig är ett läsmåste varje, varje dag. Men också: AMO (som alltid), Popmorsa (naturligtvis!), Ett mercyfuck i Svenssonville, Jag och mina små, Samma och så har till min stora glädje återfunnit Camilla, som numera har bloggen Lejon, idegran. Jag blir tacksam för fler tips på området, tack! Allt från hajpad och förljugen Family Living-tillvaro (gärna med inredning faktiskt, vi ska fixa barnrum i kyffet till tvåa vi bor i) till brutal, rå verklighet.

Här är mina kids, språkandes på vagnpromenad i Solothurn:

Therese E

Kvitter

  • Uppe i lägenheten: Kerstin Ekman utan någon som helst konkurrens. Nere i källarförrådet är det väl Francine Pascal… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
  • Stenknäck från balkongen! Äntligen! Herregud, som jag väntat på att den skulle dyka upp. 1 week ago
%d bloggare gillar detta: