Nämen, det här var ju ett delikat problem. Det att välja. Men jag gör det snabbt och smärtfritt. 2004 års bästa svenska roman är Majgull Axelssons Den jag aldrig var. Det är också den bästa roman hon skrev på 00-talet, däremot inte alls lika bra som Lång borta från Nifelheim och Aprilhäxan, men så var ju det mesta lite bättre på 90-talet också.

Den jag aldrig var hade en rad fullvärdiga motståndare, kolla: John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in (som jag låtit besvikelsen över filmen färga av sig på, paradoxalt nog eftersom det var för att boken var så bra som jag blev så besviken på filmatiseringen); P O Enquist – Boken om Blanche och Marie; Inger Edelfeldt – Svarta lådan (möjligen också hennes 00-talstopp); Elsie Johansson – Näckrosträdet (jag tror den blev betraktad som en sån där mellanbok, men jag tycker att det på ett sätt är hennes starkaste, osorterad rå smärta och oförsonligt om skilsmässa); Anna Mattsson – De ensammas hus (Mattssons trilogi är en sån där barndomsskildring som försätter en i det där tillståndet som man annars bara kan uppnå som barn, känslan av att vara i en bubbla – och de här böckerna är långt mycket bättre än exempelvis Sofia Rapp Johanssons, som väl kan sägas höra till samma ”genre”); Bengt Ohlsson – Gregorius (Augustvinnare och nej, det är väl inga fel på den romanen, men att sakna fel är inte detsamma som att slå omkull sin läsare); Birgitta Stenberg – Alla vilda (förmodligen den som kniper silvret, om ni är intresserade av ytterligare rankningar, 2010 kommer sista delen i denna självbiografiska svit som inleddes med fantastiska Kärlek i Europa); Barbara Voors – Mina döttrars systrar (jag undrar en grej om Voors status på det litterära fältet – var befinner hon sig? Är hon ett slags Marianne Fredriksson – eller finare? Är hon en författare som det är skämmigt att gilla? Om hon är det så är hon min skämsförfattare, och om hon inte är det så gillar jag henne bara ändå.)