Kerstin Ekman kommer med en ny roman i oktober. Man skulle kunna tro att detta är något odelat positivt, men jag känner mig lite…orolig. Romanen heter Grand final i skojarbranschen, och uppges vara en lek med autofiktionens form. Huvudperson är  författaren Lillemor Troj, ett inte särskilt väl dolt alter ego till Ekman själv:  Ekman heter Lillemor i mellannamn, hennes flicknamn var Hjorth. Självfallet ser jag fram emot en roman som tematiserar och leker med Ekmans egen författarroll, jag har ofta tänkt att jag vill se henne utveckla sina ofta intressanta tankar i ämnet (Ekman är en rätt traditionell berättare, som de flesta vet, men de gånger hon prövat mer experimentella vägar har det blivit oupphörligt fascinerande, som i Gör mig levande igen  från 1996).

”Skojarbranschen” – man får anta att det är författeriet och romanfabriken som sådan. Men det är ett annat led i titeln som oroar mig: Grand final. Bör vi tolka det bokstavligt? Jag hoppas inte det. Men i ett flertal intervjuer i vår har Ekman ifrågasatt om det verkligen är lämpligt att ”hålla på och skriva romaner ända in i ålderdomen”. Jag tycker nog det. Jag hoppas att det här inte är någon final alldeles på riktigt. Jag kan inte hantera tanken på ”den sista romanen ur Kerstin Ekmans hand”.

Det ser för övrigt ut att bli en fin bokhöst, av SvB:s katalog att döma. Min egen bok är inte med där, h:ströms böcker är inte det, men jag ser fram emot att också den ska få fysisk form och vingar.