En sak som är bra med att vara sjukskriven är att man får tid att läsa romaner som man på grund av arbetet inte hunnit med när de kom. Förra året kom Therése Söderlinds debutroman, Norrlands svårmod (med undertiteln En roman om ett försvinnande), och jag är uppriktigt sagt lite förvånad över att den inte fått mer uppmärksamhet än den fått – att den inte varit i ropet mer. Jag ser den som en roman som självklart borde tilltala en bred målgrupp, med tyngdpunkt på dem som vi brukar kalla för ”det kulturbärande skiktet”, det vill säga bokmalstanterna. Kritiken var blandad, ser jag vid en snabb titt. En del, bland annat min kritikerkollega på UNT Alexandra Borg, tyckte att den var för lång. Hon avslutar sin recension: ”Likt en resande på en landsväg i Norrland blir jag till slut trött på alla transportsträckor.”

Jag däremot, som aldrig någonsin blir trött på norrländska landsvägar, är av en annan åsikt (och jag gillar inte riktigt den där liknelsen). Det är möjligt att Söderlinds debut inte är så särdeles tajt, den spretar och har svårt att sätta stopp för ordflödet, men jag tycker mycket om den. Svårast har jag för titeln, den är löjlig. (Och den bara förstärker bilden av Norrland som ”det främmande”. Berättelsen utspelar sig i trakterna kring Höga kusten, och – detta tål att påpekas – det är alltså en förhållandevis liten del av Norrland. Har ni läst en bok som utspelar sig i Svealand någon gång? Götaland då? Nä, just det.) Men romanen är bra! Spännande, välskriven, psykologiskt och mellanmänskligt intressant. Tycker jag. Påminner den om något? Jodå. Jag vill här understryka att Kerstin Ekmans Händelser vid vatten är den i särklass bästa spänningsroman jag läst, och Norrlands svårmod kommer inte i närheten av den. Men, den kommer tillräckligt nära för att associationen alls ska göras och det är inte varje dag jag jämför någon med Ekman.