kur                     Therese gör som doktorn säger. Stilleben. 2011.

 

”Jag är en gammal ärrad distriktsläkare”, sa min läkare till mig ungefär halvvägs in i mitt halvtimmeslånga besök hos henne igår. Det kunde förstås inte hon veta, men det var det allra bästa tänkbara och mest förtroendeingivande hon kunde ha sagt till mig. Jag visste då att hon skulle fatta de rätta besluten åt mig, eller snarare: hjälpa mig att fatta dem på egen hand.

Jag är rätt sällan i kontakt med vården, oftast rör det mina barn om jag uppsöker en vårdcentral eller ett sjukhus, eftersom jag både haft turen att vara frisk och eftersom jag, löjligt nog, är en person som inte är så bekväm med att uppsöka vård. Jag tycker inte om nakenheten det innebär, framförallt inte den bildliga men jag är inte överdrivet förtjust i den bokstavliga heller.

När jag beskrev på Twitter häromdagen att jag har flera av symptomen på utmattningssyndrom och stress fick jag, förutom snälla tillrop av vänliga människor, också svar från en person som menade att jag inte skulle uppsöka läkare eftersom den personen i sådana fall skulle ordinera ECT-behandling och/eller vilja stänga in mig på psykiatrisk klinik, för det hade han läst i tidningen att läkare gör. Extremt dålig humor eller bara väldigt fördomsfull syn på svensk läkarkår? Jag gissar på en kombination av de båda. Nåja, han hade fel.

Min läkare sjukskrev mig juni månad ut. Hon har ordinerat vila här, en kopp te där. Goda böcker, promenader och lata sommardagar. Det är behandlingen. Inga piller, för där är vi inte än, hon försäkrar att jag återfår min arbetsförmåga relativt snart. Jag vill berätta om henne – kanske för att hon är unik, eller också just för att hon inte är det. Jag har stort förtroende för våra läkare, jag har träffat flera som varit uppåt väggarna vansinniga (en gång lämnade jag en vårdcentral gråtande efter en sällsynt kränkande behandling), men mitt förtroende har ändå varit intakt.

Den doktor jag träffade igår var en förträfflig sådan. Förmodligen den allra bästa jag mött. Hon var något stram, hela tiden vänlig. En mild auktoritet, vars omdöme jag inte för en sekund skulle tvivla på. På sin porlande skånska – hon talade så lugnt och vackert till mig att pulsen genast gick ner, det skrattade vi lite åt – talade hon sakligt om för mig vad jag nu får och inte får göra. Hon var en sådan professionell läkare, och en god människa. Hur vet jag det efter en halvtimme? Jag har bra människokännedom, ni får tro mig på mitt ord.

Fick jag bestämma skulle jag ha henne vid min sida, en liten bit bort men inom räckhåll, hela den här sjukskrivningsperioden – så att hon kunde påminna mig om vad jag bör göra och hur jag ska tänka. Jag föreställer mig att hon har något fint, men lite anspråkslöst lantställe med sjöutsikt och mycket böcker, och dem kan jag sitta och bläddra i medan hon planterar blommor och övervakar mig lite lojt på håll. Tyvärr ingick inte det i den föreskrivna behandlingen. Men det är fint att tänka på och, tror jag, ett ganska bra rättesnöre för i vilken stämning jag ska tillbringa dessa dagar.

Det var en alldeles utmärkt läkare jag träffade – på en helt vanlig vårdcentral i förorten.