Jag är olyckligt nog ute två dagar för sent, men ändå – grattis Margareta Strömstedt på 80-årsdagen!

De är kring 80 nu nästan allihop, de här damerna som genom åren blivit mina litterära, idoler är fel ord, men vad ska vi säga? Rättesnören, hållpunkter? Ideal? Ja, ideal är bra. Jag upptäckte Margareta Strömstedt sent, åtminstone om man betänker att hon framförallt är känd som barnboksförfattare. Men jag kan berätta att det går alldeles utmärkt att läsa böckerna om Majken också som 17-åring. Och vill man inte det, rekommenderar jag Julstädningen och döden och Natten innan de hängde Ruth Ellis varmt. Men allra mest tycker jag om Församlingen under jorden från 1990.

Det var sommaren jag skulle fylla sjutton som jag mötte Margareta Strömstedt; hon och maken Bo närvarade vid 1998 års utdelning av Stig Dagermanpriset, året då det tilldelades Det svenska folkbiblioteket. Det var en regnig dag i Älvkarleby, men Margareta Strömstedt gjorde intryck på mig. Jag skrev ett brev till henne några dagar senare (efter att ha plöjt böckerna om Majken och någon mer), och fick svar ytterligare några dagar senare. Ett vänligt, personligt brev där hon berättade att hon var på väg ut till lantstället med barnbarnen. Jag minns att jag fascinerades av att hon skrev med sin sirliga handstil på fint brevpapper – med rosa tuschpenna! Jag tyckte det var omåttligt coolt. Jag var smickrad för att jag fick svar. Senare den sommaren semestrade jag med vänner i södra Spanien, för första gången utomlands utan föräldrar eller några vuxna överhuvudtaget, och ägnade orimligt mycket tid åt att läsa Bo Strömstedts självbiografi Löpsedeln och insidan – bara för att få veta mer om hans hustru.

Året därpå gjorde jag en intervju över telefonen med Margareta Strömstedt, när jag och Anja Gatu hade tema ”Förebilder” i vårt feministiska fanzine eff. Det var ett fint samtal, och hon ringde och tackade efter att ha fått läsa den färdiga texten. Jag kan inte fatta att det är över 10 år sedan.