Jag läser Agneta Pleijels fina minnesord över vännen och kollegan Birgitta Trotzig i SvD idag. Där får jag veta att Trotzig och maken Ulf har fyra barn. Varför har jag inte funnit den informationen någon annanstans, varför har inte Birgitta Trotzigs barn omnämnts i något minnesord? I Sydsvenskan kunde man till och med läsa att ”Birgitta Trotzig efterlämnar maken Ulf Trotzig, konstnär”.

Jag vet. Vi ska minnas författaren Trotzig och de verk hon gett oss. Det är de som äger relevans. Särskilt så när det handlar om ett författarskap som Birgitta Trotzigs. Ju finare, större och viktigare litteratur, desto mer opassande och kladdigt tycks det vara att överhuvudtaget nämna sådana trivialiteter som familjen. Jag tror att den här respekten för yrkespersonen, för Författaren, är överdriven, för att inte säga: otillbörlig.

Jag är den första att skriva under på det felaktiga i att kvinnors privat- och familjeliv i tid och otid blandas in och dras upp, även i sammanhang då det inte har ett dugg med saken att göra, medan män ofta anses mer frikopplade från det lilla livets bojor. Men, är det verkligen förklenande för en människa att omnämnas som förälder? Är det meningen att vi i minnesorden över våra stora författare (och för all del andra kulturpersonligheter) inte ska låtsas om att de hade ett liv utanför skrivandet – och ett som säkerligen också påverkade vad och hur de skrev? Att vara förälder är ingen obetydlig erfarenhet i en människas liv.

Agneta Pleijel skriver: ”Hennes författarjag var pessimistiskt, depressivt, med en dragning mot katastrof. Men, som fyrabarnsmamman sa: man kan inte sitta och råma om världens undergång inför sina barn. Så fanns alltså två sidor, en praktisk och jordnära, en måttlös och vild.”

Det är vackert. Och det gör vår bild av Trotzig mer mångfacetterad – helare.