Birgitta Trotzig är död. Jag har bara läst en av hennes böcker, men den jag har läst återfinns bland dem som jag ibland tänker på som ”de bästa böcker jag läst”. Sjukdomen heter den, och är en milt sagt outhärdlig skildring av vilka hål likgiltigheten gröper ur människor – deras relationer till varandra, deras själva existens, samhället till och med. Likgiltigheten som den värsta tänkbara av sjukdomar som drabbar en individ, ett samhälle. Jag har alltsedan dess velat läsa Trotzig igen – det har exempelvis varit min föresats varje sommar de senaste, säg fem åren – men jag har inte förmått. Sjukdomen är en av de tyngsta, smärtsammaste, mest outhärdliga läsupplevelser jag haft, och jag har värjt mig från att gå in i det igen. Men, nu ska jag inte sky Trotzig längre.

Det finns också något annat, något mer som är extra sorgligt med Birgitta Trotzigs död. Det är faktiskt lite samma känsla som när alla ens far- och morföräldrar gått ur tiden, och man inser att det är de egna föräldrarna som kommer härnäst. Trotzigs död blir också en påminnelse om vilka som vi inom inte alltför lång tid också kommer att förlora. Hon föddes 1929, flera av våra största svenska författare är födda i början av 30-talet. Det här är en av många otäcka saker med döden; att den inte är sig själv tillräcklig, utan att den också pekar framåt, mot förestående dödar. Ett ödesmättat ”och sen är det din tur”.