Idag läser jag i vår lokalblaska Mitt i Söderort en intervju med Lotta Sjöberg som bland annat har startat Facebookgruppen Family Living – the true story. Redan rubriken på första sidan gör mig skeptisk: ”Lotta Sjöberg vill hellre leva än att städa.” Well, kul för henne, men sen när står städning i motsats till levt liv? Intervjun innehåller ett flertal citat och passager som uppriktigt sagt stör mig. Men det här är inte i första hand en text om Lotta Sjöberg och hennes åsikter, utan mina tankar om städning och varför jag irriterar mig på de tendenser i tiden som gör att människor påstår sig välja att leva framför att städa. Underförstått: ägna sin tid åt det som är viktigare och värdefullare än hålla sitt hem rent och i ordning.

”Egentligen borde vi vara mer lata – bara sätta oss ner, förlåta oss själva för röran och bejaka det som är normalt”, säger Sjöberg i intervjun. Varför det? Och vadå normalt? När man kritiserar människors benägenhet att lägga ner tid och energi på att hålla hemmet snyggt, förutsätter man ofta samtidigt att om de bara befriades från omgivningens krav och normer, så skulle de inte vilja använda sin tid till att städa. Som om människor som städar helt enkelt inte sett och getts möjligheten att utvinna det bästa ur sin tid här på jorden. Att man städar och tar hand om sitt hem för att man tycker om det – utförandet, resultatet eller både och – verkar inte vara en tänkbar förklaring.

Jag tycker det är fullständigt meningslöst att göra en grej av att inte städa. Vilka andra aktiviteter gör vi sak av att vi inte ägnar oss åt? Missförstå mig rätt, självfallet finns det saker som har med städning att göra som kan vara problematiska. Fortfarande är det i hög utsträckning en jämställdhetsfråga, och upplever man att man inte delar rättvist på hushållsgöromålen med den man lever med är det förstås problematiskt. Men det är den orättvisa uppdelningen som gör kvinnofällan, inte städningen i sig. Jag har också träffat kvinnor som nitiskt tillgriper städningen för att hålla ångest och självreflektion på behörigt avstånd – självklart är det sorgligt. Men själva städandet är tämligen neutralt, och den som med övertygelse törs påstå att en människa som ligger i hängmattan får ut mer av livet än den som putsar fönster ägnar sig åt trams.

Ingen förnekar att livet innehåller flera, för att inte säga jävligt många, grejer som är långt viktigare än städning. Själv prioriterar jag bort att städa alldeles för ofta, men jag prioriterar bort mina vänner också – livet är dessvärre sådant att man måste välja bort saker man tycker är viktiga. Jag tycker att städning är en viktig sak. Inte livsavgörande, men likväl: viktig. Jag tycker om att ha det rent och snyggt omkring mig, jag lider rätt ofta av att jag inte når upp till mina föresatser i det här avseendet. Men många verkar tycka att om man är noga med att hålla sitt hem rent och snyggt så betalar man ett för högt pris. Lotta Sjöberg säger såhär till exempel:

”Jag blir en sämre mamma om jag går och koncentrerar mig på ungarnas stök. Det är kärlek vi ska odla i hemmet, inget annat.” Det är förutom en ganska ignorant kommentar från en privilegierad utgångspunkt, dessutom felaktigt. Ska vi inte också lära våra barn att hemmet i sig är en viktig plats, som vi tar hand om och sköter om tillsammans? Alla barn är förstås olika, men jag är en bra mamma när jag städar deras rum. Aldrig leker de så lugnt och harmoniskt som när det är nystädat, aldrig är de så bråkiga och rastlösa som när det är kaos runt dem och leksaker precis överallt. Det härliga stöket är en flummig bohemdröm som har rätt lite med de flesta människors verklighet att göra.

Människor städar, människor sköter om sina hem – det är så det går till. Ja, djur håller också rent och snyggt i sina bon. Om jag bara vore en gnutta naturvetenskapligt lagd skulle jag kanske säga att det är ett naturligt beteende. Nu nöjer jag mig med att påstå att städning och skötsel av hemmet utgör en kanske liten men i alla hänseenden väsentlig del av människan som social varelse. Det ingår liksom i dealen, precis som arbete gör det. Vi har ett ansvar för att ta hand om våra hem och bostäder. Vill man betala någon annan för att göra det åt en, feel free – bara det inte sker med allas våra skattepengar.

Det sker också ofta en sammanblandning av städning och samtidens stora intresse för inredning och renovering. Men de är inte synonymer, och faktum är att det ökade intresset för hur vi inreder våra hem inte motsvaras av någon ökning i hur mycket tid vi lägger ner på att städa. Vi städar betydligt mindre än generationerna före oss. Nu anses det nitiskt och pedantiskt att ägna nån timme per dag åt att ta hand om sitt hem, platsen där vi ju vistas större delen av vår tid. Varför skulle vi inte lägga tid på den? Jag finner det fullständigt barockt. (Susanne Backman skriver för övrigt en lysande intressant essä om städning i LO-tidningen där hon bland annat berör just detta med att vi städar så mycket mindre numera, den kan du läsa här.

Jag kommer inte att ägna något utrymme här åt att diskutera motreaktionerna på den allmänna så kallade livstilsshetsen, även om jag ofta finner dem lite, ja, förnumstiga. De reella problem som finns med konsumtion i form av inrednings- och designprylar har med miljö och skenande kapitalism att göra, och dessa förnekar jag inte, men att det skulle vara ytligt? Inte mer så än det är att spela golf eller köpa nya teknikprylar, typ.

Om det är så att människor ser ett värde i att ha ett fint och välstädat hem, så ser jag faktiskt inga problem med det. Jag ser heller inga problem med att man väljer att lägga sin tid på andra saker, det kanske bör understrykas. Men jag förstår inte varför man vill göra en affär av det? Är påbuden om städning i vårt samhälle verkligen så starka att vi måste göra uppror? Knappast. Det är en revolution mot väderkvarnar. Lämna dammråttorna i hörnen om du vill, ingen dör som bekant av det (även om någon allergiker kanske kan må lite dåligt).

Men jag vill helst slippa de insinuationer som gör gällande att människor som aktivt prioriterar bort städningen, lever mer genuina liv än de som inte gör det. Och den unkna (själv)uppfattningen löper som en underliggande tråd genom snart sagt alla så kallade ”uppror” mot städ- och livsstilshets som jag tagit del av. Bespara mig detta, tack.

*

I det här inlägget har jag inte skrivit något om mitt eget förhållande till städning nu och under uppväxten, inte något om hur klassrelaterat det här ämnet förstås är och inte heller något om den DN-artikel av Susanna Alakoski som för några år sedan närmast chockartat öppnade mina ögon och fick mig att förstå att grundläggande kunskaper i städning inte kan tas för givna. Jag hoppas därför att snart kunna återkomma i ämnet.