Magnolian på hörnet av vårt hus blommar igen. Det doftar alldeles ljuvligt, och är det säkraste av vårtecken som jag funnit på den här platsen. Den här platsen, som jag snart ska lämna – jag återkommer till det en annan dag – och jag kommer att sakna de här vita blommorna ganska mycket, tror jag.  Annars är den här tiden på året inte min. Den är vacker, ibland obarmhärtigt mycket så med allt som knoppar och växer, men trots min kärlek till det vackra, natursköna, fungerar jag så dåligt såhär års. Det är inget dramatiskt med det, det är bara naturen som spelar mig ett spratt, bara björkpollen som helt rubbar min tillvaro. Det är inte nysningarna eller de röda ögonen, det är lätt att leva med, men detta att jag blir så trött och omtöcknad. Jag kan inte tänka klart, jag förlägger saker – idag har jag i panik letat efter mitt bankkort eftersom jag inte kom ihåg att jag gett det till min sambo. Jag går omkring som i en bubbla och känner att jag inte har koll på min tillvaro. Det är extremt frustrerande. Bli sommar, bli höst – tack.