Påsken har alltid varit min favorithögtid, de senaste åren har ett av många skäl till detta varit Anthon Bergs Mandelägg. Jag överväger allvarligt att gå ner till Konsum och hamstra de påsar de har kvar, men å andra sidan har magen konstant stått i fyra hörn de senaste dagarna och mer godis är det sista jag behöver. Jag har varit ledig i tre dagar nu, jag har inte läst något annat än glossiga magasin och knappt ens det. (Jag vet inte varför jag påpekar det, kanske är det så att jag tror att detta måste vara en litteraturblogg bara för att jag råkar arbeta med litteratur – men det är ju fel. Här utlovas enbart det som faller mig in.)

Påsken har förutom ett obscent mat- och godisintag inneburit träffar med ungarnas kusiner i olika konstellationer, lugn vistelse i Norduppland, där barnen fick sina första cyklar – springcyklar!, lite promenader, lite lekpark, lite jogga i skogen, hemmaskogen. Idag fick jag nästan nackspärr av att stå och titta upp på det havsörnspar som seglade ovanför. Majestätiskt, trots att de var så vansinnigt högt upp. De var där så länge, jag hörde korparnas varnande skränanden långt i förväg. Korpar förresten, det fanns inte i Skutskär när jag var barn – om vi nån gång skymtade en från bilfönstret var det en big deal. Nu ser eller hör jag dem nästan varje gång jag är ute i skogen. Märkligt.

Men det nog bästa påskhelgen hade att bjuda på var faktiskt det sista arbete jag gjorde innan jag tog ledigt: att möta Elsie Johansson i hennes hem i Uppsala. Det var väldigt fint, hon är klok som en bok, rolig och vansinnigt vänlig. Jag hade gott och väl kunnat stanna i evigheter. Om detta kan man om några dagar läsa i UNT. Under tiden hängde min familj på en 4H-gård alldeles i närheten. Det var de inte direkt klädda för:

Och mera påskbilder: