Foto: Richard Saker/The Telegraph

 

Jag har en handfull favoritförfattare, låt säga en sex, sju stycken, varav samtliga är nu levande kvinnor (det säger säkert något om mig som vi inte ska fördjupa oss i nu, men låt mig ändå understryka: jag vet att det inte anses särskilt fint att sätta samtidsförfattare främst, eftersom den litterära finsmaken tycks ha bestämt att de riktigt stora författarskapen bara kan finnas på ett tidsmässigt behörigt avstånd, gärna minst ett sekel, men även det är snålt tilltaget då alla ju vet att någon större författare än Shakespeare har världen inte sett och kommer ej heller att se). Lionel Shriver är en av dem.

Hon har precis kommit med en ny roman på svenska, Priset man betalar. Den är utomordentligt bra. I söndags skrev jag en essä i Helsingborgs Dagblad om Shriver, den kan man läsa här.

 

*Rubriken blinkar lite med en fin rad ur Priset man betalar, nämligen denna: ”Men för den bästa sortens människor är det så att deras sorger och bekymmer blir en påminnelse om att alla andra har problem, och att alla andra faktiskt finns.”