Hej, det är vår. Och det säger jag trots att marken var täckt av tunt, pudrigt snötäcke imorse – för nu skiner solen igen och mars är snart till ända. Om man inte hittar tillräckligt med bevis för att våren är här när man tittar ut genom fönstret, får man förlita sig på almanackan istället. Det var ju ett tag sedan jag skrev här sist, och här kommer en liten bildserie som berättar vad jag ägnat mig åt under min bortavaro:

Barn.

Arbete.

Hemmet.

Särskilt det senare har gett upphov till en del funderingar på sistone. Jag ska inte säga att jag är överdrivet aktiv när det gäller de vanliga hemsysslorna städning, tvätt och matlagning, men jag ägnar allt mer av min lediga tid åt att ordna med något hemma. I helgen har jag monterat möbler, burit ner grejer i källaren, planterat om alla blommorna. Allt har inneburit ren njutning. Jag tror att jag är på god väg att förlora det som jag alltid varit en virtuos på – att vila. Innan någon börjar ropa att jag ska akta mig för att bli utbränd, vill jag bara understryka att jag fortfarande är bra på att sätta ner foten och bromsa när jag känner att det börjar bli för mycket i mitt liv. Nej, det här är något annat – jag vill ha något för händer. Det är nog ett slags rastlöshet som kommer ur jobbstress, men det är också som om ett nytt temperament har fötts i mig. Jag genomgår ett slags metamorfos, blir en annan. Jag menar det på riktigt – ingen har kunnat vila som jag, nu intresserar det mig knappt. Jag är glad för det här, eftersom det överensstämmer bättre med vad jag tror på: att människan behöver vara sysselsatt. Att tillvaron blir meningsfull när vi gör något. Inte när vi hetsar fram och åter mellan tusen aktiviteter utan återhämtning och reflektion, men när vi arbetar, ordnar, tänker, är praktiska på en rimlig nivå.

Häromveckan träffade jag min gamla barndomsväns pappa på en fest, han är i pensionsåldern men inte intresserad av att sluta jobba. För första gången i mitt liv förstod jag honom helt och fullt. Hittills har jag aldrig kunnat identifiera mig med människor som vill arbeta, inte för att de måste, inte heller för att det är så himla kul – utan för arbetet i sig. Men att arbeta är en del av att vara människa. Vår plikt. Jag menar det som något högst positivt.

Mer än någonsin önskar jag mig en trädgård, nu när jag för första gången känner mig hyfsat säker på att jag faktiskt skulle arbeta i den på min fritid. Jag önskar att någon kunde lära mig mer om blommor och trädgårdsskötsel, någon som jag kan gå bredvid och iaktta och lyssna till. Jag vill inte läsa mig till mer kunskap. Jag vill ha den live. Under en kort och privilegierad period av mitt liv hade jag en vän som undervisade mig om blommor, odling och vi besökte trädgårdsbutiker tillsammans. Jag saknar henne.

PS. Under min frånvaro har jag också arbetat med att färdigställa min bok om Kerstin Ekman och hennes författarskap som kommer ut på h:ströms senare i vår. Man kan läsa mer om den och projektet Litterära profiler här. DS.