Jag ligger efter med allt. Hela december var inte bara kantat, utan genomsyrat, av sjukdom, trötthet och utmattning. Jag ligger efter med arbete, med de få fritidsprojekt jag inbillar mig att jag ska kunna hinna med (idag tänkte jag göra ett, gå på Fotografiska), till och med mina egna tankar släpar efter betänkligt. Det innebär förstås att bloggen kommer på skam ÄNNU mer än den brukar, vilket kanske borde vara en omöjlighet. Tills jag kommit ikapp, får ni här en krönika om manlig bekännelselitteratur, publicerad i Norra Västerbotten någon gång i december.

 

***

”I vår tid visar en alldeles särskild man allt oftare upp sig – han som bekänner. Han finns i litteraturen och han finns i media, och han berättar om sitt liv. Naket, rått, känslosamt. Ett färskt exempel är hur författaren Augustin Erba i senaste numret av Bang skriver en minst sagt gripande och självutlämnande text om valet att donera sperma. Ett annat hur DN:s tv-kritiker Johan Croneman i en krönika berättar om hur han ”käkar antidepressiva, ligger i skilsmässa, går också i egenterapi och besöker Magnus Huss-kliniken på Karolinska för att reda ut om jag dricker för mycket.” Men norske författaren Karl Ove Knausgårds självbiografiska succéromansvit Min kamp är förmodligen det mest flagranta exemplet på den nya manliga bekännelsen.

Vi är inte riktigt vana vid män som skriver om sina liv. Och sanningen att säga, vi är inte så förtjusta i det heller. Manliga författare har förstås alltid använt sig av egna erfarenheter i sin litteratur, men sällan har det varit några svårigheter att maskera dessa berättelser till ren och skär fiktion. Nu är det plötsligt svårare, för nu smyger inte författarna bara in sina riktiga namn i romanerna, de går också ut och säger att det är sanningen de berättar, om än bara deras egen personliga.

När kvinnor som Kerstin Thorvall, Carina Rydberg och Maja Lundgren skrivit utlämnande om sig själva har man kunnat avfärda det som irrelevant privatpladder. Men när män gör detsamma, och dessutom i riktigt bra romaner som Knausgårds, ja, då måste vi hitta på en bättre förklaring. Som kritikern och kulturjournalisten Per Svensson gör när han pratar om Knausgård i säsongens sista avsnitt av Babel: ”När författaren skriver in sig själv i romanen, och låtsas att det jag som förekommer i romanen också är det jag som går till Konsum.”

Nyckelordet här är låtsas. Män får inte vara såhär pinsamma, de får inte bekänna sina liv på det här viset. Så när de ändå gör detta mest förbjudna, som i titeln på Kerstin Thorvalls klassiska roman i genren, ja, då måste vi hitta på att de – hittar på. Fiktionens fiktiva status måste upprätthållas till varje pris. Jag tycker det är dumt. Jag tycker att fler författare ska riva upp sina sår och fläka ut sina liv för oss – om de gör det bra. En god berättelse blir nämligen inte sämre för att den också är en bekännelse.”