Ja, jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det här är i första hand sorgligt. Sorgligt att Mona Sahlin avgår. Jag säger inte att det är fel, med den situation som råder, med den sortens politiska kultur (eller ja, kultur i största allmänhet) som vi lever i hade hon förmodligen inte kunnat göra annat. Och ja, det hade gått lite för långt. Men ändå. Är det inte tråkigt att chanserna för att vi ska få vår första kvinnliga statsminister nu drastiskt minskar igen? Det skulle inte förvåna mig om det blir en ny komplett okarismatisk gubbe på den här posten igen, nu när partiet ska tänka ”nytt”. Jag har aldrig röstat på sossarna, det är min mammas parti, inte mitt – åtminstone inte hittills. Men jag har ändå alltid hållit Mona Sahlin högt. Jag tycker att hon är en bra politiker, jag tycker att hon alltid verkar uppriktig i sina ambitioner. Jag tänker aldrig floskel när Sahlin talar, aldrig populism eller vidbränt valfläsk.

Men allra mest är detta sorgligt för att det säger så mycket om hur vi ser på misslyckanden och hur vi hanterar dem. Med att byta ut. Byta ut, byta bort, byta ut. Hela tiden. Det gamla ska ut och snabbt in med nytt när något går fel. Jag säger inte att Socialdemokraterna inte behöver förnya sig, göra om sin politik, hitta tillbaka till sin ideologi igen. Jag tror bara att det finns en poäng i att de som varit med om ett nederlag också är med om att vända skutan igen. Varför tror vi inte mer på ansvar? På en andra chans? Varför har vi ingen tillförsikt? Det här har inte bara med partipolitik att göra, det är något mer djupgående. Den skrämmer mig, den ständiga utbytbarheten. När något inte fungerar – byt ut det bara. Det är sorgligt.