Inspirerad av lite olika blogginlägg hos Linna, som handlar om att integritet är överskattat, fina vänner och rödhåriga kvinnor (ni får leta upp dem själva), vill jag koka ner dem alla tre till ett. Till berättelsen om Charlotte.

Vi har känt varandra i 25 år ungefär, nästa år fyller vi 30, det är med andra ord en minst sagt väsentlig del av våra liv som vi har funnits i varandras närhet. Inte alltid omedelbara närhet, ska jag säga, för vi har levt både geografiskt och psykologiskt långt ifrån varandra under många perioder. Oftast omvartannat, men ibland också samtidigt.

Vi lärde känna varandra då vi bodde mittemot varandra på samma gata i kulörta kedjehus i det lilla samhälle vi kommer ifrån, i folkmun kallades (och kallas fortfarande så vitt jag vet) området för Karamellstan. Charlottes hus var rött, mitt gult. En dag behövde jag ta en kortare väg hem än jag brukade – jag var fyra, fem år och kissnödig – och valde att ta den över Charlottes gård. Det gick inte som planerat. Jag fastande med ena hjulet i hörnet av hennes trädgårdsland, och kissade på mig. Charlotte lekte på gården med några större, tuffare tjejer vid det tillfället. Jag minns inte hur mycket de skrattade åt mig, men jag kan gissa.

Sen dess är vi vänner. Inte för att Charlotte på något stod upp för mig där och då. Tvärtom. Som liten var hon ofta en tyrann av rang. Men vi svetsades samman ändå på något vis. Hon var vild och ganska ilsken – inte bara en hittade orsaken till det i hennes röda hår förstås, människan är en förutsägbar varelse – jag mer följsam. Det var ingen jämlik vänskap, hon styrde med järnhand, men den var kul. Vi pratade i telefonen länge, länge fast vi var så små och bodde så att vi kunde se varann när vi pratade.

Jag porträtterar Charlotte i Roliga boken, klass 1A.

Jag flyttade, men vi gick i samma klass till och med 6:an. Vi läste Maj Bylock som besatta. I högstadiet hamnade vi i parallellklasser, och det var då vi blev nära igen. I gymnasiet var vi tajta, vi blev alltmer olika, levde olika liv, men tajta var vi. När vi flyttade till Uppsala för att börja plugga blev de här skillnaderna tydligare än någonsin. Ändå var det som ett gemensamt projekt, vi ringde varandra och rapporterade från våra skilda världar. Bad om råd. Charlotte ringde mig och frågade hur hon skulle hitta hem. Hon har världens sämsta lokalsinne.

Jag är fadder till båda hennes ungar (på bilden döper hon sin yngsta son, det var nu i höstas), och jag vet fan inte varför, för jag är den sämsta fadder som man kan tänka sig. Jag glömmer födelsedagar, köper inga presenter, har inte tid att vara närvarande. Och någon kristenhet vet hon ju att barnen inte får sig till livs via mig.

Och ändå. Det finns ett slags underförstådd självklarhet som präglar vår relation. Vi vet. Vi vet vem den andra är. Att veta är ett underskattat kitt i alla slags relationer.

Vi har i princip ingenting gemensamt, nästan inga gemensamma intressen, förutom att dricka vin. Charlotte är inte som jag, hon har banne mig i princip ett helt annat moralsystem än mitt. Hon är dessutom en av dem som jag kan bli sjukligt irriterad på. Hon räknar inte ”Nej” som ett svar. Och fast hon vet att jag låter bli att svara i telefonen om jag inte vill eller kan svara, ringer hon tio gånger till. Hon ger sig inte. Hon ger sig aldrig. Ingen annan människa har ställt till med sådana scener som Charlotte – ibland helt offentligt.

Jag har inte alltid handlat rätt mot henne. Ibland har jag dragit fastän jag borde ha varit där. Jag skäms för det. Vi har sagt dumma saker till varandra, vi har varit ifrån varandra i perioder. Ibland länge. Men ändå är det aldrig svårt att komma tillbaka, att stövla in i den här vänskapen om och om igen. Vi känner varandra. Ibland räcker det mycket längre än att befinna sig på samma plats. Jag har genom åren mestadels umgåtts med människor som liknar mig själv, som gör samma saker som jag eller snarlika åtminstone. Förutom Charlotte.

Att bygga en vänskap på gemensamma intressen kan vara överskattat. Det finns andra saker också, ibland bättre saker. Det finaste med Charlotte är att hon är lojal. Dödligt lojal skulle jag säga. I en värld där det annars är fint att vara nyanserad och diplomatisk, kan hon utbrista med emfas: ”Jag tycker att ibland måste man välja sida.” Underförstått min sida. Jag älskar henne för det.