Just nu har jag en besvärande stark aversion mot att läsa böcker. Särskilt tjocka böcker som jag måste läsa snabbt för att sedan skriva en text om. Sådant händer, det gör inget. Snart blir det kul igen. Medan jag väntar på det läser jag allehanda magasin istället. Jag tycker att de är förtjusande allihop, det är förmodligen en kombination av min läsleda och att de faktiskt i vissa fall är det. Fullgod avkoppling, perfekt förströelse.

I det nya, andra, numret av Your life finns förutom en toppentext av Annina Rabe om Erica Jong och en del fina smink- och modetips också en text om att mediemänniskor lämnar rampljuset för mer meningsfulla arbeten. Även detta kan förstås bero på min olust inför Litteraturen, men faktum är att jag känner mig väldigt mottaglig för den sortens argumentation just nu. Jag tror inte, jag vet, att jag någon gång under mer eller mindre regelbundna former kommer att arbeta inom äldreomsorgen igen. Inte för att jag blir tvungen (fast det kanske jag blir), utan för att jag vill. Jag saknar det ofta. Det skulle dessutom vara nyttigt för mig (vilket jag återkommer till i den utlovade texten om döden).

Tidningen har också en stor intervju med Emma Sjöberg. Jag har aldrig förstått hennes storhet – som fotomodell alltså, något annat kan jag inte bedöma. Jag kan se att hon är vacker, ser bra ut, fine. Men det fäster sig inte. Jag tror att det är minimjölkens och knäckebrödets fel, det är så ointressant. Det är så ointressant med sportigt. Och då menar jag inte att jag har något emot vältränade kroppar, atletiska kvinnor, det handlar mer om den sportiga estetiken. Hurtigt, fräscht, naturligt. Jag gillar inget som är hurtigt, fräscht och naturligt. När Emma Sjöberg var på topp fanns det kring fem supermodeller i världen. Christy Turlington var den vackraste:

Inget hurtigt eller fräscht med det här. Thank god.