Författare borde skriva mer om mat. Eller rättare: om saker man kan förtära. Därför att när gastronomi (av vilket slag som helst) och skönlitteratur möts kan något väldigt passionerat uppstå. Tänk på Prousts lindblomste och madeleinekaka – en anrättning som utgör obligatorisk kunskap i västerländsk litteraturhistorieskrivning och som dessutom kommit att bli en generell symbol för den resa i minnet som doft och smak kan ge upphov till.

Kruxet är att det inte är en alldeles enkel konst att skriva fram en ny madeleinekaka. Det krävs något alldeles speciellt och säreget för att fånga in läsaren på ett sätt så att hon eller han kan känna smaken av något, så att hennes eller hans mun vattnas. Nyckelorden är stämning och ritual. Ätandet eller drickandet måste vara sammankopplat med en särskild anda, ett känsloläge eller en miljö som väcker lust och längtan hos sin läsare. Det måste kanske inte vara helt och hållet sinnligt – men nästan. Och ännu bättre är det om en ritual omger intagandet av det lustfyllda livsmedlet, anrättningen. Om det sker upprepade gånger, i särskilda lägen, och om det finns ett slags mystik eller eskapism direkt kopplat till det. Det spelar inte så stor roll om det är utpräglat destruktivt eller bara obekymrat och lättsinnigt.

I verkliga livet har jag en rad madeleinekakor, men jag har bara tre litterära och den sista av dem har jag fått alldeles nyligen. Det här rör sig om mer eller mindre tvivelaktiga födoämnen – absolut inget av dem nyttigt på något vis – men som alla skildras av sina författare enligt kriterierna ovan.

När jag var i tioårsåldern cyklade jag till kiosken och köpte så många askar Salmiak jag hade råd med. Sen vände jag hemåt, låste in mig på mitt rum och åt dem andaktsfullt medan jag spelade in diverse påhittade mysterier på kassettband. Direkt stulet från Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Det maniska ätandet av de små, tunna fyrkantiga salta lakritsbitarna har etsat sig fast i mitt minne på ett ojämförligt sätt. Vad jag vet går de inte att få tag på längre. Kanske är det lika bra, en del minnen gör sig bäst icke-återupplivade.

Och när jag läste Donna Tartts kultbok Den hemliga historien gick jag en hel, varm, fuktig sommar och riktigt längtade efter vodka on the rocks. Något absurt jag vet, men konsumtionen av ren sprit i Tartts roman är så frekvent, så ständigt återkommande och ofta direkt kopplad till såväl euforiska som nattsvarta stunder. När jag nu, nästan tio år senare, läser om Den hemliga historien inser jag att just vodkan inte är lika frekvent förekommande som jag minns den – men vad det dricks! Bourbon, whisky, martini, Bloody marys i långa banor. Det är i princip omöjligt att inte vilja ta sig ett glas. Tartts bok är ett utmärkt exempel på hur en i grunden destruktiv berättelse effektfullt lockar över läsaren på sin sida, får en att vilja vara med.

Slutligen: pommes frites. Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att en litterär skildring av hur någon beställer och äter pommes frites skulle kunna te sig så åtråvärt. Men när Per Hagman låter sin romankaraktär Erik sitta på Franska Rivieran och beställa in pommes med Medelhavet som fond – ja, då är jag fast. Det är en hel månad sen jag läste hans senaste roman, Vänner för livet, men jag tänker fortfarande dagligen på pommes frites. Inte på snabbmatskedjans sorgliga strips, utan på riktiga pommes frites med aïoli och kanske bläckfisk och citron. Eller musslor. Efter en dag på stranden, med salt i hår och på hud – men med brist på detsamma inuti. Törstig, saltsugen, hungrig på liten restaurang med havsutsikt, ljumma vindar från vattnet.

Salmiak, vodka, pommes frites. Ingen vidare kostcirkel, men otvivelaktigt utsökta litterära läckerheter.

(Också publicerat på unt.se/kulturbloggen)