Jag smörjer in mig med Dove Summer Glow och genast är det sommaren 2006 igen. Den glider alltmer från att vara närliggande samtid över till att bli ett förflutet på distans, suddig i kanterna, avlägsen. Sommaren 2006 är en annan värld. Det är sorgligt, jag börjar allt oftare tänka på den som den sista sommaren – det var så mycket som var ”sista” över den. Sista sommaren innan ett annat, vuxnare, liv, sista sommaren på en plats, sista sommaren med människorna. Året därpå var sommaren en enda lång räcka av avslut och förflyttning mellan olika världar, olika liv, både bokstavligt och bildligt. Sommaren 2006 kan inte falla i glömska, men den blir mer undflyende allt eftersom tiden går. Men dofterna, det är med dem jag kan färdas tillbaka ögonblickligt, som om ingen tid alls förflutit – som om jag befann mig på plats igen. Det är, förutom Dove Summer Glow, Sarah Jessica Parkers Lovely, det är Body Shops jordgubbslotion, det är en ansiktstvätt från Biotherm, en olivlotion från Apoteket. Det är också, som idag när en pust kom från granntantens balkong nedanför, doften av petunior. Det är också så sorgligt att tänka på att sommaren 2006 rimligtvis inte kunde veta någonting om vad den skulle bli bara ett år senare, den trodde något helt annat. Den trodde sig vara en första, en början på något – kanske till och med något livslångt. Den trodde att det handlade om att hitta hem, och kanske var det också sant. Och så visade den sig vara – i alltför många avseenden – den sista. Det är nästan – orättvist.