Det här gör mig så deprimerad, eller ja, ledsen kanske. Trött. Bedrövad. Alex Schulman har jag aldrig haft något till övers för (jag har heller inte förstått den här hajpen kring honom som kommit på senare tid – ja, att han visade sig vara en annan än vad alla hade trott, hur då menar ni?), så även om jag tycker att det är väl magstarkt till och med för honom att tala om andra människors förhållande till sina barn i termer av ”hat” (jag är till och med så mycket moralist att jag inte tycker att ordet överhuvudtaget bör användas om någons känslor för andra människor, om det inte är en extrem situation), så är det inte han som förvånar och upprör mig mest. Däremot: Alla dessa kommentarer kring, i det här fallet Linnas, föräldraskap. Allt tyckande, alla pikar, alla självförhärligande inpass – som om de inte låter som desperata försök att klamra sig fast vid en idealbild, så är de iallafall jävligt elaka.

Barn. Jag vill inte heller, som Linna skriver, förklara hur kärleken till mina barn ser ut – för det första går den över både mitt eget språk och mitt förstånd, jag kan inte förmedla det så att det kommer i närheten av hur det känns. Kärleken till ett barn kanske går att jämföra med  det sublima. Det är kärleken det, ja. Det är en sak. Vardagen med barn är en annan, den är liksom vardagen i varje kärleksfull relation, också tröttande, energikrävande, ibland rent hopplöst mycket så. Allt annat här i världen är det tillåtet att säga att man vill slippa – för alla förstår att man inte menar det på riktigt, egentligen och för alltid – men inte barn. Dem ska man inte bara älska besinningslöst (att göra nåt annat än det är för övrigt väldigt svårt), man ska också älska varje stund man tillbringar med dem. Så jävla onödig idé.

Utöver allt detta, så är det förbluffande hur barn och barnuppfostran och val i sitt föräldraskap, alltid är så jäkla okej att tycka till om. Jag vet inga andra diskussioner som lockar fram märkliga saker hos människor som den om barn: folk vill överträffa varandra (i kärlek eller missnöje), vill ge råd, vill tycka, vill moralisera. Jag gör det nog själv ibland, jag har ganska nyss skrivit en lång text (ej publicerad ännu) som handlar om hur vi behandlar våra barn med hjälp av strategier och metoder – och ja, jag är kritisk mot det. Men det är mitt synsätt, min övertygelse när det gäller barn – det är inte godtyckligt tyckande och hitte-på om andra individers föräldraskap. Att man bara har mage att gå in och gräva i och döma om giltigheten i en annan människas kärlek till ett barn, enbart på grundval av att hon försöker teckna en nyanserad bild av hur livet med barn ser ut – det är riktigt frånstötande.