Vi förlängde helgen, eller om vi valde att lyxa till det en måndag, men hursomhelst fick vi iallafall barnvaktserbjudande och då passade vi på att äta på Ljunggren och flanera lite på söder. (Jag flanerade lite ansträngt, eftersom mina skor skavde på alla upptänkliga ställen på fötterna, men ändå.) Jag tog massa kort på maten, vi åt vårrullar och dumplings, sushi och koreansk biffsallad, men de försvann.

Men dokumentationen av efterrätten fick jag iallafall behålla. Den var alldeles utsökt kan jag tala om.

Rinnig chokladcupcake med bananglass och ett chips gjort på matbanan, och så en mangosås (som verkligen hade en smak av te också, grönt gissar jag kunnigt – not). Stunning, stunning. Åh, som jag har ätit den här helgen. I fredags åt jag crêpes på ett crêperie, också i Götgatsbacken typ, med Elin. I lördags lagade C den bästa risotton ever, med citron (tack Johanna för tipset!), det följdes åt av ett 3-årskalas igår med allt vad det innebar av fika och tårtor (hembakt dessutom, rubbet!) och så detta idag. Jag måste verkligen komma igång med min träning så att jag kan fortsätta att äta, inte i betydelsen lassa in livsuppehållande föda, utan i den där lustfyllda, sexiga bemärkelsen där mat bara är en evig njutning.

Och igår joggade jag och för första gången på evigheter hatade jag det inte. Det var så vansinnigt förlösande och glädjande att jag ville gråta av lättnad. En otränad kropp är lite som en trotsig, inåtvänd tonåring som inte vill spela spel med familjen en lördagkväll. Den stretar emot, den blir arg, den vägrar erkänna det, men någonstans, där allra innerst inne så vill den – tonåringen som vill vara med och spela, och kroppen, den vill träna, den vill springa. Och om man bara lirkar med den på ett snällt sätt (tack igen Linnas träningsskola!), så kommer det förr eller senare, den riktiga och äkta glädjen över att få röra på sig. Igår kände jag för första gången på allvar att det fanns något annat innerst inne, det var skitjobbigt ungefär tolv, tretton minuter av de femton jag sprang, men så var det en kort liten stund där jag kände något annat. Jag blev påmind om varför jag älskar att jogga. Det är svårt att motivera sig att göra det igen utan att känna det, så jag är lycklig.

Jag har också äntligen, efter hundra misslyckade försök, lyckats hitta rätt avsnitt i min Podcaster och flyttat över det till iPoden, och lyssnat på Therese när hon talar om skönhet i Livet & döden. Det var mycket bra, gör det ni med.

P.S Skälet till att jag inte skriver om Ship to Gaza här är att jag inte kan ta in det, jag blir för arg, för uppriven för att ens försöka.