Jag är i Visby. Det är en så kallad tjänsteresa, jag ska jobba imorgon i Alva socken, men nu är jag här på Wisby hotell och jag har varit ute och ätit italienskt på Isola Bella – utmärkt mat, massor massor med skaldjurspasta – nu dricker jag vitt vin från minibaren, och alltihop känns ofattbart lyxigt. Hotell, äta långsamt medan jag läser (Ebba Witt-Brattströms minnesbok från tiden med Grupp 8 – en del illustrationer kändes lätt pinsamma att låta bordsgrannar ta del av, frankly. Men stärkt av bokens budskap lät jag trotsigt tecknade underliv ligga i öppen dager.). Ensamhet. Jag tänker på dem som ofta är ute och reser, som klagar på att flänga och alltid bo på hotell. Motviljan mot kringflackandet förstår jag mer än väl, jag älskar att vara hemma, att slippa hålla på så himla mycket med packning, väskor och släpande. Men alla dessa invändningar mot just att bo på hotell, att det är så opersonligt, att det inte känns hemtamt och så vidare – det blir så uppenbart att det liv jag lever är så långt borta från sådant. Det finns helt enkelt inte en chans att jag skulle hamna där. Jag älskar känslan av att vara egen, fri och ensam i ett rum som jag bara kan komma och gå i. Inget ansvar, inga måsten.

Jag känner att jag är på väg att romantisera hotellivet lite nu.*Jag menar inte affärsresorna eller charterveckorna nu, jag menar detta att faktiskt bo på ett hotell. Minst en månad, kanske mer. Jag skulle vilja göra det. Det är naturligtvis lätt hänt när man bor på hotell sådär vart tredje år, men det har nog också att göra med att jag relativ nyligen läst Patti Smiths Just kids. Paradoxalt nog, eftersom det verkar ha varit rätt vedervärdigt att bo på just Chelsea Hotel den där perioden – inte min kopp te, inte det klientel jag drömmer om att hänga med – men det triggar ändå igång något. Så också Tove Lefflers debutroman Den kärleken, om Anne Charlotte Leffler, som jag nyss läst och där längtan efter långa hotellvistelser (gärna i Italien, tack!) väcktes. Det finns ett slags mystik kring det där, som handlar om frihet och intellektualism, tror jag. Varför jag längtar efter det senare återkommer jag till i nästa punkt på romantiseringslistan. Det är rätt fånigt.

Visby är idel vackra byggnader. Jag hittade den finaste ever, här:

Vet ni vad som finns därinne? Jo:

Ett dagis! Allvarligt, jag blev så deprimerad när jag tänkte barackerna som mina ungar vistas i om dagarna. Det är ett toppenbra dagis på alla sätt och vis, men det är inte ett sådant här hus, en sådan här byggnad. Jag kanske måste flytta till Visby. När barnen slutat i förskola, kan de gå i skolan som ligger på andra sidan gatan bara:

Det finns fina blommor också – sådana här orkidéer och andra jagade jag Gotland runt i hasorna på min pappa och min bror när jag var liten, men det är en annan historia.

Fint!

*Jag har inte glömt min utlovade lista över saker jag romantiserar. Det är bara det att själva idén med listan har fått mig att tänka på de sakerna, och när man synar dem ingående är det hela rätt pinsamt. Men jag återkommer nog ändå, men med den brasklappen att jag sannerligen gör det mot bättre vetande.