Jag vill inte jobba, jag tackar gud för att min tjej har fått ett kneg som innebär att jag från och med idag hämtar och lämnar på dagis varje dag, plus är hemma med barnen en dag i veckan. Jag tror knappt mig själv när jag skriver det här, alla vet – och jag med, var så säker – att det är ett slit, ett hundgöra, att sköta ruljansen med barnen vareviga dag och prestera något slags middag ovanpå alltihop. Att följa med i deras nycker: gå hem, sitta i vagnen, vägra hålla i handen, stå i vagnen, köra vagnen själv – bara hemvägen från dagis är vissa dagar helt olidlig. Och ändå. Jag känner ett slags frihet. Äntligen en rutin som sätter ramar och gränser kring mina ibland alltför uppfuckade arbetsdagar, som sätter starttid och stopptid utan utrymme för kompromisser. Det finns ett slags vila i det, åtminstone nu. Och en glädje också förstås, jag får vara mer med mina ungar. Jag vill det.

Det här gör att jag nu också helst läser bloggar som på ett eller annat sätt handlar om barn och livet med dem, de flesta har jag hittat via Linna, som i sig är ett läsmåste varje, varje dag. Men också: AMO (som alltid), Popmorsa (naturligtvis!), Ett mercyfuck i Svenssonville, Jag och mina små, Samma och så har till min stora glädje återfunnit Camilla, som numera har bloggen Lejon, idegran. Jag blir tacksam för fler tips på området, tack! Allt från hajpad och förljugen Family Living-tillvaro (gärna med inredning faktiskt, vi ska fixa barnrum i kyffet till tvåa vi bor i) till brutal, rå verklighet.

Här är mina kids, språkandes på vagnpromenad i Solothurn: