Fredagkväll och jag sitter och äter upp min tjejs smågodis och läser bloggar, modetidningar och snart lite mer i en novellsamling som är lika bra som den är hajpad. Kajsa skriver utmärkt, utsökt bra om CRFN:s Naturen här, läs! (Jag är också lite rädd för CRFN, btw.) Idag har det varit en alldeles toppenbra typ ledig fredag, det var inte avsikten men jag har bara läst sporadiskt i novellsamlingen och ägnat resten av tiden åt att köa på passexpeditionen, äta med barnen på McDonald’s, hänga lite på Kulturhuset, göra nödvändiga inköp och gå på bio med Elin, Shutter Island. Bra film, den sortens film jag behövde. Jag tycker att jag börjar bli så bra på att identifiera mina behov, är det något med åldern tro? Det var Elins födelsedag igår, och det är alltid såhär års som jag börjar tänka på hur gamla vi är nu, Elin fyller år tidigast på året av oss i kärnan av gamla vänner, de som varit med från högstadiet och dessförinnan. I år är det 29 vi blir. 29 är definitivt en ålder efter ”ungdomen”, ni kan försöka lura mig med denna ungdomsfetischerande kultur, men 29 är vuxet. Inget annat. Och som vuxen känner man sina behov – tyvärr tycks det sammanfalla med tilltagande bristande möjligheter att tillfredsställa dem. Well.

Hajpade noveller och cappuccino makes a Friday afternoon.

Shutter Island. Ben Kingsley var med som ni kan se. Jag har en gås oplockad med honom sen många år tillbaka. Tretton närmare bestämt. Jag gick i nian och hade snöat in på Gandhi. Läste biografier, skrev specialarbete, såg filmen. Går glad i hågen till svensklektionen för att fortsätta med mitt arbete, när vår lärarkandidat Staffan plötsligt har den dåliga smaken att tala om för mig att det är Ben Kingsley som spelar Gandhi i filmen. Inte en indier. Sällan har jag blivit så desillusionerad. Staffan, Ben – jag förlåter er aldrig.