Hej, nu ska jag länka till ett par av mina texter igen. Jag skriver om Peter Englunds Akademiblogg i UNT idag, och det kan man läsa här. (Om det står där att han har bloggat i tre månader så är det inte jag som skrivit det, och det kommer att ändras inom kort till två månader, som är det korrekta.)

I HD skriver jag om Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly. Och här gör jag mig skyldig till något som jag stod och irriterade mig på när jag diskade igår, bara för att idag upptäcka att det är precis det jag själv gjort i den här recensionen. Det var lite snopet, för jag skrädde verkligen inte orden när jag i mitt huvud formulerade kritiken mot de kritiker som hemfaller åt den här sortens resonemang:

”Med allt detta sagt, är det ändå slående hur apolitiska Gappahs noveller ter sig. Hon är aldrig programmatisk, utan skildrar det specifika med livet i Zimbabwe med en allmängiltighet som gör att det känns både näraliggande och allomfattande.”

Vilket trams. Inte för att det inte är sant, Gappahs noveller känns faktiskt både nära och allmängiltiga, men jag tycker att det är ett sådant bakvänt, billigt resonemang – som dessutom ofta drabbar så kallad ”etnisk” litteratur. Att man liksom ska vara tvungen att understryka hur allmänt det är, angeläget för alla och inte bara specifikt om livsvillkoren i Zimbabwe (som i Gappahs fall) eller vilket land det nu må vara. Som om denna allmängiltighet är villkoret för att jag ska läsa, som om det som inte handlar om mig är ointressant. Och vidare, som om det faktiskt inte existerade särskilda omständigheter på särskilda platser. Som om livet i Zimbabwe inte skiljer sig radikalt från det i Sverige. Jag ändrar mig: Petina Gappahs noveller handlar först och främst om Zimbabwe och inget annat. Och det är inte skäl att strunta i dem, det är faktiskt den riktigt viktiga anledningen att läsa dem.