Såhär. Jag tror starkt på att för en människa är det viktigt varifrån hon kommer, var hon har varit, vad hon sett och gjort. Vad som finns i bagaget spelar roll (vartåt man tänker sig i framtiden har förstås också betydelse) för vad man gör, hur man tänker och varför man gör så. Det handlar om de människor man mött och de val man träffat (och om de gånger där man kanske inte erbjudits möjligheten att välja som man helst velat). Det handlar inte om någon deterministisk syn på människan som förutbestämd att göra ditten eller datten eller bli vid sin läst. Inte heller är det en övertro på att barndomen skapar alla de avgörande riktningarna i en människas liv. Jag talar om människans levda erfarenhet, för att låna ett existentialistiskt begrepp. Situation, som det används hos Simone de Beauvoir är ett annat sätt att uttrycka det på, människan som situation. Jag tycker om att tänka på det som summan av ens plats i det här livet, såväl i tid och rum som känslomässigt och mellanmänskligt. Detta är alltså min övertygelse.

Jag tror att det är därför som jag har så innerligt svårt att förstå varför människor envisas med att betrakta människors tal om sin bakgrund som koketterande. (Ja alltså, om det gäller arbetarklassbakgrund, det verkar vara den enda bakgrund som människor anses kokettera med, samtidigt som ingen som inte har en sådan tycks vara intresserad av att faktiskt ha det. Kan man kokettera med något som ingen ändå vill ha?) I diskussionen som jag länkar till i förra inlägget och här hos Rävjägarn och på väldigt många andra platser i allmänhet, har detta kommit upp. Jag förstår faktiskt inte varför man misstänker att någon försöker göra sig intressant (som om man behövde göra sig intressant) bara för att den berättar om sin historia, om hur man hamnat där man är och hur det påverkar en i ens arbete och liv. Jag upplever det som väldigt ovanligt att en människa berättar om hur en bakgrund i arbetarklassen haft den ena eller andra inverkan i hennes fortsatta (komplexa) liv, utan att bli anklagad för att kokettera med just det. Jag tycker det är väldigt konstigt. Och sorgligt. Varför ropa koketteri, när man kan tänka på det som ett sätt att förklara sitt liv?

Jag hade egentligen tänkt skriva här om det som jag upplevde som det allra svåraste (och sorgligaste!) i mitt arbete inom äldreomsorgen – nämligen när mina kollegor tyckte att jag borde ägna mig åt något bättre – men jag tror jag hoppar över det till nästa gång.