Idag har jag ägnat mycket av tiden på internet (som jag för övrigt är lite nyförälskad i due to nya teknikinköp) åt den här debatten på Therese Bohmans blogg. Och medan jag var ute och gick i den bitande kylan funderade jag vidare över det här med klass och eländesskildringar i litteraturen, kanske främst efter det här blogginlägget på Blott Sverige. Jag är den första att hålla med om kravet på god stilistik för att det ska bli bra litteratur, det är inte det, men annars förstår jag faktiskt inte invändningen mot så kallade eländesskildringar. Karin S skriver: ”Och jag undrar hur det här kommer sig. Folk kan ju rimligen inte känna igen sig. Några kan förstås, och det är ju bra.” Först och främst tycker jag inte att litteraturens främsta uppgift är att erbjuda en plats för identifikation och igenkännande, utan tvärtom fungera vidgande (och det motsägs ju också av att det längre ner står: ”Varför vill de inte lära sig mer om omvärlden?” – är det inte just det man gör om man nu inte kan identifiera sig med eländet?), men det är mindre viktigt. Vad värre är, jo, jag tror att ganska många kan känna igen sig – även i ett land som ”mår rätt bra”.

Vilket får mig att tänka på ytterligare en sak, som dock inte Karin Stensdotter ska lastas för, och det är den allmänna tendensen att folk så påfallande ofta tycker sig tillhöra en representativ majoritet, vara som folk är mest osv, att de helt enkelt utgår från att deras perspektiv är allas. Inte tänka längre än näsan räcker, kallas det också, detta att dra slutsatsen att om jag inte kan identifiera mig med det här så är det nog ingen annan som kan det heller. Jag är inte så välformulerad nu, tyvärr, är rätt söndagstrött.

Boken jag läser nu har ett väldigt vackert och drömskt omslag, titta: