Idag hade jag tänkt blogga upp en till romantiseringssak, men den här utmärkta krönikan av Annina Rabe kom emellan. Om Alakoskis bok kan jag inte uttala mig ännu (men snart!), men det är i slutet av texten som det verkligt viktiga kommer:

”Det är som om man måste ta ställning: är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa. Kalla mig gärna en ryggradslös tönt nu, men själv uppskattar jag faktiskt båda lika mycket. Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form.”

Ja, jag med! Verkligen. Och det här tangerar precis det som jag tänkt i varenda kulturkonservatism-kulturradikalism-debatt som blåst upp de senaste åren, därför att det räcker ju inte med att man måste välja mellan experiment och tradition (som om det vore Elvis Presley och Tommy Steele; Beatles och Stones; Dallas och Falcon Crest och vad det nu mer är som människor tvingats välja mellan genom åren) – det blir ju dessutom politik av det hela. Det här bekymrar mig lite, åtminstone så tycker jag att det är trist. Jag vill nämligen inte kalla mig kulturkonservativ, inte i något hänseende vill jag bekänna mig till en strömning som heter något med konservativ (jag vill vid närmare eftertanke inte kalla mig radikal heller – för det är jag inte – men det har iallafall lite bättre konnotationer), men vad ska jag då göra åt detta? Jag föredrar figurativ konst framför abstrakt anyday, jag tycker det är viktigt med klassisk kulturjournalistik och jag får utslag av OEI (däremot uppskattar jag andra typer av formexperiment än tegelstenskataloger med obegriplig text). Är det meningen att det ska göra mig konservativ? Jag tycker ju inte att modernismen är en styggelse och inte postmodernismen heller! Det är 2010 och man borde få tycka om det som är bra utan att det ska betyda så mycket annat än just det. Jag vill vara kulturpragmatisk.

Apropå ingenting: 1) jag har börjat twittra eftersom min nyfikenhet helt plötsligt tog över handen och 2) alldeles nyss fick jag anledning att räkna upp de filmer som av olika skäl är omöjliga att stänga av när man väl börjat kolla: Legally Blonde, Erin Brokovich, Karate Kid, Deep Blue Sea, Mona Lisa Smiles, Notting Hill, What’s love gotta do with it, Will Hunting. Kan man dra några slutsatser av konservatism vs. radikalism av detta?