Bild: Wikimediacommons

Det  här är Rembrandt. Engelsk titel: Still life with two Peacocks and a Girl. Väldigt informativt, som vanligt. Det går att konstatera efter lite googlande och letande att konstverk som föreställer döda fåglar i en förbluffande majoritet av fallen också innehåller en människa som betraktar den döda fågeln, eller som i det här fallet de döda fåglarna. Det gör mig lite besviken, eftersom jag väldigt mycket uppskattar konstverk som skildrar situationer som har drag av övergivenhet. Och vad mer är, jag uppskattar att vara enda vittnet till det skeende (eller den situation, det föremål, det sceneri) som avbildas. Förvisso är ju förstås flickan här en del av motivet, och därför blir jag enda vittnet till den situation då hon betraktar de döda fåglarna. Men det räcker liksom inte, jag vill inte vara ett andrahandsvittne – jag tror det här är ett symptom på precis det som gör att jag har svårt för talkörer i de grekiska dramerna eller litterära röster som inledningsvis presenterar scener. Lika orört och öde som jag vill ha motiven, lika ensam vill jag vara om att betrakta dem. Jag vill inte ha någon som berättar för mig vad det är jag ser, om det så bara är med en riktad blick.