I fredags var jag på Nationalmuseum, för att hinna se Caspar David Friedrich-utställningen ”Den besjälade naturen” , som plockades ner igår/idag vad jag förstår. Det var (förstås) iskallt och soligt, vilket är en kombination som gör mig på strålande humör. Jag började med att äta grönsaksbuffé på Atrium, restaurangen som huserar på Nationalmuseum. Den är god, men den var bättre sist jag var där, i våras. Att endast ha stekt/grillad (whatever) broccoli som varmt inslag tycker jag är lite fattigt. Jag kompenserade det med att äta jättemycket. Sen såg jag utställningen och den var…bra. Inte mindblowing bra, men bra. Tavlan nedan, ”Morgonlandskap med by”, var en av mina favoriter. Jag tittade uteslutande på målningarna, alla skisser gick jag bara förbi.

Caspar David Friedrich ”Morgonlandskap med by”/Nationalmuseum

Ibland är det läge att detaljstudera en konstutställning, ibland är det läge att bara fastna framför de tavlor som man ja, precis, fastnar för. Bildkonst är för mig en väldigt intuitiv upplevelse (lite som poesi) och ofta vill jag bara låta mig förföras ögonblickligen. Gör jag det kan jag stå kvar länge. Annars går jag. När jag är på det humöret är jag väldigt tacksam för att jag inte jobbar med konstkritik särskilt ofta, då när jag bara vill ha det jag gillar. Ganska ofta är det  figurativt måleri, men långt ifrån alltid. Vad det däremot nästan undantagslöst är: stort. Rent bokstavligt alltså. Jag vill att konst ska ha stort format, jag vill att det ska vara större än mig, högre, bredare. Jag vill att det ska vara mäktigt.

En annan insikt om min konstsmak som jag fick (på nytt) var att jag föredrar den besjälade naturen utan människor. Ja, helst utan spår av mänskligt liv överhuvudtaget. Jag vill ha landskapen vidsträcktra, orörda, naturen otämjd. Rå eller finstämt vacker, skogsmystik eller sjöidyll spelar mindre roll. Bara jag slipper människor, byggnader och transportmedel. Allra mest vill jag faktiskt slippa just det senare. Jag uppskattade inte Friedrichs segelbåtar således. (Det här betyder alltså inte att jag generellt inte gillar människor avbildade i konst, det handlar om det slags konst där de bara stör – lite som mänskligt liv faktiskt bara stör i vissa delar av naturen i verkligheten också.)

Det är möjligt att det är en kombination av just de här båda, faiblessen för det stora och för den orörda naturen som gör att en av mina absoluta favoriter på Nationalmuseum återfinns i de permanenta samlingarna, närmare bestämt i 1800-talsrummet:

Marcus Larsson ”Vattenfall i Småland” /Nationalmuseum

Tycker man att ”suggestiv” är ett utnött adjektiv för omdöme om konstverk, får man ta tillbaka inför den här. Jag kan stå i evigheter framför den. Inte just i fredags tyvärr, för då skyndade jag vidare in till stan – himlen ute hade samma fantastiska skiftningar som Friedrichs, skillnaden mellan konst och verklighet hårfin – shoppade lite på H&M och åkte hem och läste Anne Swärd. Det var en väldigt bra fredag. Nu är det måndag och jag målar naglarna, tittar på Meryl Streep i ”Vanity Fair” och läser gamla inlägg på Shampoo Rising, som ett slags besvärjelse i hopp om att den ska återuppstå. Snart blir det Marguerite Duras för resten av kvällen.