Lika bra att köra del 3 på en gång, det börjar ju faktiskt dra ihop sig och jag har dessutom två list-deadlines på fredag, så det är inte fy skam om jag kommer i form till dess. Att utse 2002 års bästa svenska roman var, som man säger, en bit kaka – lätt som en plätt. Det gjorde jag utantill, men jag har trots det pliktskyldigt bläddrat mig igenom de 826 titlarna i bibliotekskatalogen (varje år tycks en procentuellt sett väldigt hög andel av titlarna vara Björn Hellbergs och Margit Sandemos). Jag hittade inte någon riktig konkurrens det här året heller, Kerstin Ekmans Sista rompan är alldeles självklart år 2002 års bästa svenska roman.

Därmed inte sagt att det är givet att plocka upp den på den här listan, för redan året därpå kom ju tredje och avslutande delen i trilogin Vargskinnet, nämligen Skraplotter och kanske hade det varit snyggare att belöna Ekman efter fullbordat verk – ja, lite som Augustjuryn gjorde. Det här har vållat mig en del huvudbry sen jag kom på att jag skulle göra den här blogglistan, och tycker därför att jag måste förklara hur jag tänkt. I del 4 kommer jag inte att utse Skraplotter till 2003 års bästa svenska roman, inte för att den inte är det (för det är den), utan för att jag helt enkelt måste lyfta upp Sista rompan nu. Jag håller denna lavendelblå, andra del, prydd med Franz Marcs hästar, för den  bästa av de tre delarna. Nej förresten, det gör jag inte, Guds barmhärtighet är lika bra, men Sista rompan är en av de intressantaste och viktigaste svenska romanern om konst, konstnärens belägenhet och konstens plats i våra liv. Elis Eriksson/Elias Elv, en karaktär som jag vridit och vänt på om och om igen i samband med mitt magisteruppsatsarbete om konstens plats Ekmans trilogi, är dessutom en av de allra mest spännande karaktärerna i Ekmans samlade verk: motsägelsefull, utsatt, surmulen, oemotståndlig, moraliskt dubiös, egensinnig, skarp. Så är det. 

Kuriosa: 2002 var också året då någon förläggare fick hjärnsläpp och gav ut en nyutgåva av Stig Dagermans  Nattens lekar i en porrig pocketvariant  en naken silhuett och chockrosa text. Man kan bara gissa att en och annan blev besviken på innehållet. Eller ja, fick något annat än vad de väntat sig, åtminstone.