Jag gillar inte Stockholm. Så är det. Men när jag säger det så är det inte ett konstant tillstånd jag refererar till, utan snarare något slags medianvärde. Ibland älskar jag Stockholm, inte sällan vid så banala, väntade tillfällen som på t-banan mellan Slussen och Gamla stan en solig dag (eller för all del med annat väder också). Jag kan gripas av en häftig kärlek som känns ända in i magen, sådär hisnande – det som kanske är det sublima -, av titta uppför Kammakargatan en dimmig hösteftermiddag. Och sen, förstås, är jag väldigt förtjust i utbudet; kulturen, shoppingen javisst, men inte minst – maten. Jag, eller vi rättare sagt, är skitdåliga på att utnyttja att vi bor här, innan vi fick barn och innan vi installerade oss i Bagis bodde vi ett par månader på Ringvägen, då åt vi ute nästan hela tiden. Indiskt, crêpes, grillat. Nuförtiden glömmer jag bort att man kan äta goda saker, och det är dumt, för längtan någon annanstans bör inte hindra en från att faktiskt suga ur det bästa ur huvudstaden medan man väntar. Särskilt om väntan är på obestämd tid. Jag måste sluta äta äckliga luncher från SevenEleven eller dyra på Wayne’s, det är meningslöst med foccaccia på foccaccia på pajbit efter pajbit. Idag fattade jag det här, och köpte med mig vietnamesiskt från den där restaurangen som blev gulddrakenominerad nyss, och som ligger på Upplandsgatan – ett stenkast från stadsbibblan där jag alltid sitter och jobbar. Vi har haft en veritabel orgie i mat här, med vårrullar, spett, nudlar och det mest fantatiska fläsk i citronsås. (Jag äter fläsk uteslutande i asiatiska anrättningar och korv, i övrigt tillämpar jag helst avhållsamhet från gris.) Jag är mätt som få. Det är så fantastiskt, att bara ha allt det här…inom räckhåll.

Att jag sedan avskyr den här staden rätt passionerat och rätt ofta, är en annan historia.