Okej, nu börjar jag med den här listan. För att få lite perspektiv måste först några saker klargöras. 2000-talet är det hittills enda decennium då jag varit vuxen, år 2000 fyllde jag nitton. Jag läste varken lika mycket eller samma slags litteratur då som jag gör nu. Och den här listan handlar om böcker jag har läst. I bibliotekskatalogen vimlade det av titlar som jag misstänker hade kvalat in på ett slags topplista över de bästa svenska romanerna år 2000, men det kan jag bara gissa om, och så är det inget mer med det.

Bästa svenska romanen år 2000:

Djävulsformeln av Carina Rydberg.

Det kan man säkert tycka är ett märkligt val, jag tycker själv att det är konstigt. Jag är inget typiskt Rydberg-fan. Men den här älskade jag. Den högsta kasten kunde jag aldrig ta mig igenom, den kändes för mycket som ett medvetet litterärt experiment, så upptagen av att vara nydanande att den inte blev intressant. (Obs! Efterhandsanalys, då tyckte jag nog mest att den var…trist?) Att vara dumdristig nog att upprepa, inte misstaget men väl något man blivit hånad och bespottad för, gjorde Rydbergs andra så kallade bekännelseroman till en naknare, ärligare, galnare historia. Och de där slöa scenerna från Thailand där hon och Billgren drönar på stranden, och det ska tas dykcert och gud vet allt, de är så…bra. Jag älskar Djävulsformeln, och den dag jag ska börja läsa om böcker kommer den att ligga högt upp i högen.

Djävulsformeln knep titeln i rätt hård och jämn kamp med Majgull Axelssons Slumpvandring och Inger Edelfeldts Det hemliga namnet.

Augustvinnare år 200o var Mikael Niemis braksuccé Populärmusik från Vittula. Det var en…okej bok. Inte så mycket mer, fast politiskt mer nödvändig kanske. Att Norrbotten, Pajala och inte minst tornedalsfinskan blev satta på kartan var bra. Plötsligt visste ”alla” vad meänkieli var – inklusive jag själv.