Ett gallskrikande barn vid femsnåret, dagislämning och stundande hämtning samt ett inferno med tillhörande, dyr låssmed var droppen som fick bägaren att rinna över och  mig att göra det som jag borde gjort för flera veckor sen: ta en ledig dag, goddamnit. Det har varit heltigenom angenämt (och än är det inte slut, dryga timmen tills ungarna ska plockas upp) och jag har ägnat den åt att läsa bloggar, sortera mitt smink, måla naglarna, äta en jordgubbsstång samt läsa Elle och Mama. Jag vet inte vad andra i mitt skrå brukar göra när de tar en välbehövlig day off (för det gör de väl?), men när jag vantrivs, inte i kulturen utan snarare med kultur, brukar jag ägna tiden åt saker som har med kommersialism, konsumtion och kvinnlighetspjunk att göra. Jag vet inget annat sätt att slappna av på riktigt. Det där med att plocka en länge efterlängad roman ur hyllan påminner alldeles för mycket om jobb, liksom all slags kulturinsupande rent generellt. Där har alltså jobbet förstört möjligheten till lite kultiverad förströelse. Kanske folk bakar surdegsbröd eller åker långfärdsskridskor eller kokar långkok när de tar en break? Jag skulle gärna göra allt det där, men det är ju projekt, inget man tar sig för när man bara ska slappa i tre timmar. Då ligger jag på sängen och läser om Sanna Lundell, Agnes, Lily Allen, mineralsmink och allt det där som jag annars aldrig lyckas ha någon vidare koll på. Och förfasar mig över hur fult det är med paisley. Särskilt om det är brunt.