Jag har redan i första inlägget hintat om vilken oumbärlig läsning Aase Bergs essäsamling Uggla är, och nu gör jag det igen. Den kommer ut idag, och det är en nästan 400 sidor tjock bok med angelägnare motgift än vilket svinvaccin som helst, åtminstone om man ska hålla sig till själsliga åkommor och inte kroppsliga.

Jag skriver om Ugga i UNT, det kan ni läsa här. Det finns en felaktighet i den, och det är att texterna faktiskt spänner över ett längre tidsspann än tio år, den första av dem är ursprungligen publicerad 1995. My mistake, förlåt. I UNT börjar jag i frågan om patriarktet, i den version som Arbetarbladet fick börjar resan i Njutånger. Välj själva (men jag skulle rekommendera den i UNT, den är längre och därmed mer helgjuten).

I Helsingborgs Dagblad finns en synnerligen läsvärd recension av Henrik Petersen, i Sydsvenskan skriver Eva Ström om boken. I Tidningen Kulturen recenserar Crister Enander. Tyvärr tycker jag att annars eminenta Stefan Ingvarsson missar målet i sin text i Aase Bergs ”hemtidning” Expressen. De lovar kring barnet, livmodern och andligheten som Berg slår är ju inte en eftergift till flummets och livmodersmystikens vansinnigheter – utan modet att våga vara så pinsam att hon faktiskt närmar sig och försöker sätta ord på livets mirakulösa beståndsdelar som de flesta av oss stundtals anar eller förnimmer. Berg är inte den klädsamma, streetsmarta intellektuella som strategiskt och politiskt korrekt undviker sådana fallgropar, hon kliver rätt ner för att se vad hon hittar. Däri också hennes storhet.