Idag skriver jag om Gloria Gervitz fascinerande totaldikt Migrationer i Arbetarbladet (och för den delen i en kortare version i UNT). Det är otroligt vacker poesi, och eftersom recensionsutrymmet sällan tillåter några längre citat kommer ett stycke här. Det är ur den fjärde delen, som heter ”Pythia” (a.k.a Oraklet i Delfi):

”de mörkaste rosor knoppas i minnet
oläsbara stråk
skisser till glömskans överflöd

det gamla regnet som blommar bland stenarna
begäret efter ständigt andra ting
som jag inte vet vad de är

regnet som nu vissnar
gulnar
som ekot av en vasspipa

och denna nostalgi
som knappt rör vid köttet
men plågar själen”

(Övers. Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson)