Nästa år är det fem år sedan jag avslutande mina eftergymnasiala studier och lämnade Uppsala universitet (och staden som sådan) för en – på alla sätt – betydligt mer lättandad luft i norra Västerbotten. Det här ska inte bli någon exposé över min akademiska bana och den icke-karriär som följde på den, men jag vill ändå berätta att i mina studier kom, förutom ”vanlig” genusteori, fenomenolgi, hermeneutik och olika postmodernistiska teoribildningar, en viss inritkning att spela stor roll: queerteori.

Jag skrev uppsatser, PM och hemtentor som på olika sätt behandlade frågor om kön, genus och sexualitet utifrån den queerteoretiska grundtanken att lyfta fram och ifrågasätta den i all sin förgivettagenhet osynliga heteronormativiteten. Agnes von Krusenstjernas romanfigurer kom med, liksom Victoria Benedictssons, intervjuer med kvinnor som arbetar i äldreomsorg, med hjälp av Foucaults maktbegrepp gick jag lös på Lotta Lundbergs roman ”Låta sig hända”. Jag ska inte orera här om queerteorins uppkomst och historia, det kan den som vill läsa mer om här.

Men jag har iallafall hittills hållit det för uppenbara fakta att queerteori alltid behandlar frågor om kön och sexualitet ur ett normkritiskt (förlåt Göran Hägglund för användningen av detta förkastliga begrepp) perspektiv. Tills jag hittade den här texten i UNT. Henrik Williams, professor i nordiska språk vid UU, menar att det är möjligt att använda queerteori för att förstå sig på udda runstenar, som tidigare inte intresserat forskningen. Jag blir förstås nyfiken: vad är det för queera läckage Williams har hittat i ristningarna? Jag väntar mig homoerotiska hyllningar i stil med ”Björn lät resa denna sten till sin älskade Svens ära” (jag vet inte om namnen är anakronistiska, jag kan för lite om runstenstiden). Jag bedrar mig.

Det ska nämligen visa sig att den i Williams essä aktuella runstenen inte är avvikande på  något sätt som har med kön eller sexualitet att göra. Den ser helt enkelt bara inte ut som de flesta andra runstenar, och har därför inte förlänats några seriösa och ordentliga uttydningsförsök, anser Williams. Och det är här queerteorin kommer in i bilden. Williams skriver:

Numera finns det en humanistisk teori inriktad på att studera det som har betraktats som avvikande, nämligen queer-teori. Denna teori utvecklades ursprungligen för att appliceras på könsmönster och sexuellt beteende som konventionellt sett uppfattades som så avvikande att de inte hade någon plats inom gängse definitioner. /…/ Queer-teori har gradvis kommit att tillämpas på alla företeelser som har definierats som avvikande och utgör en kritik av själva begreppen ‘normalt’ och ‘onormalt’.”

Ja, inte vet jag vad som hänt på svenska universitet de senaste åren, men den subversiva och rätt radikala teoribildning som jag stiftade bekantskap med var en teori som handlade om kropp, sexualitet, kön, begär. Williams användning av queerteoribegreppet innebär inte bara en urholkning av dess radikala potential, utan också en fara för att angelägna frågor om människor vars sexualitet avviker från normen hamnar i skymundan – igen.

På Wikpedia (länken ovan) kan man läsa:  ”Teresa de Lauretis, som lanserade begreppet queerteori övergav det tre år senare därför att hon ansåg att bepreppet övertagits av de etablerade institutioner och grupper som det skulle positionera sig emot och därmed förlorat sin funktion.”

No shit, Sherlock. Nu använder vi queerteori för att uppmärksamma förbisedda och onormala – runstenar. Godnatt, jord.