Okej, vi säger väl det då: jag bloggar igen!

Det här inlägget är mest för att komma igång, inte för att jag inte har något viktigt att skriva om, jag har massor på hjärnan: hur det har gått med mina nyårslöften (bra!), hur tillståndet är i Sverige när första decenniet på nya millenniet är på väg att ta slut (mindre bra!), min leda beträffande kulturkonservativa – och alla konservativa överhuvudtaget – skribenter, varför det gjordes så mycket bättre musik på 1990-talet än på 00-talet, kritikens funktion och villkor och så vidare. Det är bara det att jag har lite ont om tid just nu, med massa texter som väntar på att bli skrivna och böcker som väntar på att bli lästa.

Det är också lite ångestframkallande att det börjar bli dags att summera ett helt decennium (en oroväckande tendens är ju att medan nittiotalet började på botten och blev påtagligt bättre mot slutet, verkar 2000-talets första tio år ha tagit den motsatta riktningen). På Spotify gör folk listor på 00-talets 100 bästa låtar, och jag är ledsen men jag kan föt mitt liv inte komma på hundra bra låtar från detta decennium (se ovan). Jag ska göra en nostalgisk nittiotalslista istället. Här på bloggen ska jag göra ett seriöst och ärligt försök att utse de senaste tio årens bästa svenska romaner, max två per år. Jag börjar inom kort.

Från och med idag är jag också medarbetare på Helsingborgs Dagblads kultursidor – kul! Frilanslivet har börjat, på allvar. Då måste man vara med blogg. Men nu ska jag ägna mig åt Aase Bergs essäsamling ”Uggla”, som är ett riktigt bitigt och underbart motgift mot allt som barkar käpprätt i vår samtid. Ses!